Om svarta hål

(bilden har min fina mamma tagit)

Jag måste säga att mitt beslut att införa det gamla herderliga lördagsgodiset (tack Hanna för idén!) är
det bästa jag kommit mig för på länge. Suget efter socker fösvinner naturligt och åh vad spännande det
känns när det är veckoslut och jag får välja vilken sorts socker jag vill förtära. Förra veckoslutet åt jag
en Rice-strut (jihuu, de är tillbaka i butiken) och under Blue Jasmine åt vi chokladkakan jag bakat.
Jag har inte haft lika mycket huvudvärk, tycker jag iaf, och har känt mig ganska stabil. Om det nu sedan
är sockrets förtjänst, vet jag inte, men kanske delvis. Att ha praktik i Vasa har gjort mig gott. Har haft mindre
penga stress och varit mindre trött då jag sluppit bussresorna. Det har i sin tur lett till att jag orkat motionera
regelbundet, orkat bryta vardagens mönster och känt mig sundare än på länge. Nackdelen med mera energi
är att jag blivit mer rastlös (snacka om i-landsproblem). Ett lyxigt problem som till all tur är lätt åtgärdat.
Igår fastän jag förbannat mig över svåra adress-lappar på jobbet i flera timmar, sprungit 6km, läst, lagat mat, dagdrömt så kände jag att dagen inte var komplett. Men det ordna sig med min briljanta idé att istället för
att tugga i sig kvällsmålet framför tv:n så gör vi det utomhus. Så vi lagade våra smörgåsar och jag hällde
kakao i termosen och vi cyklade till brändö, satt på en bänk och blickade ut över havet och lyssnade till
onsdagskvällens ljud. Jag är så glad att jag sparkat mig själv i baken och fått ut rumpan från lägenheten.
Vasa är en så fruktansvärt vacker stad! Lummig, havsutsikt, gamla byggnader, hemliga bänkar och en massa
fina ställen att fotografera (lagrar dem i hjärnans bildbank, de lär behövas under de två åren av fotostudierna
som är kvar). Som det kanske kommit fram så är jag mycket tillfreds just nu.

Jag är ändå bara en människa, inte någon superwoman som jag ofta tycks tro. Jag lider fortfarande av
duktig-flicka-syndromet, får ångest av gamla minnen, får ångest av magen och lever med mina trauman som
håller mig i ett förvånansvärt hårt grepp. Jag har på senaste tiden märkt att så gott som alla mina jobbiga känslor hänger ihop med mina jobbiga upplevelser. Upplevelserna har flätat ihop sig och tillsammans drar de
ihop sig till det svarta hålet som omsluter mig och urhålkar mig.
Jag kan lätt se det svarta hålet framför mig och känslan av det är fruktansvärt.

Ni minns att sommarjobbet krävde tillbaks en enorm summa pengar av mig här nyligen.
Jag blev fruktansvärt upprörd. Vägrade ta kontakt och grät hysteriskt. Det hela kändes förjävligt.
Min hysteri förvånade mig. Varför känns det här som att världen skulle gå under? Det är ju i
slutändan bara pengar och faktiskt en miss från min egen sida. Om det här inte egentlgen handlar om något
helt annat, något mycket djupare. Plötsligt såg jag mönstret. Jag förstod att jag befann mig på sjukhuset igen. På väntestolen blickandes på den mörkbelagda korridoren och med ångesten, förvirrningen och förtvivlan i bröstet. Varför bryr sigingen om mig? Läkaren kommer nog aldrig att förstå hur ödesdigert hans handlande var. Hur fruktansvärt hemskt det känns att inte vara viktig. Att jag inte har någon betydelse. Jag, mina känslor existerar inte. Jag finns inte.

Så kändes det när jag förstod att sommarjobbet gjort ett misstag pga att de försummat mig. Jag var inte
tillräckligt viktig för att man skulle meddela mina rätta uppgifter åt arbetsgivaren. Jag var inte rillräckligt
viktig för att kommas ihåg. Jag räckte inte till. Och det är svaret på frågan och svaret på en stor del av mina
ångest moment. Jag känner mig betydelselös och otillräcklig.

Häromdagen grät jag för att jag saknar mina vänner så, men jag grät också över rädslan för att bli övergiven.
De tycker nog alla att jag egentligen är ganska jobbig. De har det bra utan mig. De saknar inte mig. Tänk
om jag blir utan vänner? Svarta hålet igen. Rädslor är mäktiga känslor. Jag undrar inte alls att de kan förgöra
en. Jag är ändå fastbesluten att leva med dem, någon gång måste man väl börja inse att det bara är påhitt,
- jag är faktiskt värd något. 




ps. Är så nöjd över mina nya höstboots och idag efter jobbet skall jag kolla in ett nytt raw-food café på brändö, RAAWKA. Sedan skall jag cykla lite.