fredag 23 augusti 2013

Det här med att springa

Ungefär samtidigt som jag skapade den här bloggen lärde jag mig första gången hur jag skall springa. Första gången jag motionssprang var under högstadiet någon gång, men det var en kort period som slutade snabbt då mitt springande var oändligt tungt och smakade skit. I slutet av yrkesskolan började jag gå promenader. Inte särskilt långa, men jag höll en ganska snabb takt. En gång prövade jag att springa ett stycke och det gick riktigt bra, nästa gång sprang jag hela sträckan och långsamt
ökade jag längden så att jag till slut klarade av 11 km. Då förstod jag att om jag så ville skulle
jag ha kunnat springa ännu längre, men det var ju inte sträckan som var det viktigaste utan det att
jag hade kommit att tycka om hela grejen. Det här med att springa. Allt sedan dess har det varit en
av mina favorit motionsformer. Dessutom känner jag att jag äntligen kommit till den punkten att
jag klarar av att springa kortare sträckor också men ändå njuta lika mycket. För jag minns en tid då inget annat dög än 9 km, en kortare sträcka fick vara.
Jag är evigt glad över att ha motionerat regelbundet en längre tid. Att jag faktiskt gjort det utan större ångest sedan slutet av januari. På sommaren kom det en lång paus, men det berodde på andra omständigheter, viljan fanns alltid. Och det var inte svårt att ta upp det igen.
Heureka hälsar också att en halvtimme tre gånger i veckan räcker för att vara hälsosam!
Man behöver alltså helt påriktigt inte mer än det. Jag tror också att det är viktigt att inte hets-springa.
Att faktiskt inte springa enkom för motionen utan också för själva upplevelsen. Idag var det en perfekt dag att springa. Det var svalt, men solen värmde och det blåste knappt. Himlen var klarblå och högt uppe såg jag ett propellerplan flyga. Jag hälsade på hästarna som vanligt, och drog in den krispiga luften genom näsan. Löv, vått gräs och marken som sakta värms upp doftar så otroligt gott. Jag såg en ensam blomma, och hörde hur det rasslade i buskarna av något kryp då jag sprang förbi. Skolgården var så tyst, eleverna hade ännu lektion. Och sedan var det inte långt kvar till vår uppfart.
Spring gott folk, men ta det lugnt!



måndag 19 augusti 2013

Lilja Viola


Om fem dagar är jag i Vasa igen. Då är nog sommaren officiellt slut för min del.
Men jag misströstar inte, tycker i hemlighet att det skall bli skönt att inte behöva svettas och att få gå tillbaks till Vasa rutinerna.
Det är skönt att nästan veta vad som kan förväntas, helt säker kan man ju naturligtvis aldrig vara. Jag borde inleda hösten med en sex veckors praktik på Yle (såvida min lärare inte fått fnatt och bestämmer sig för att platsen inte godkänns!) som jag ser framemot. Vore allt bra med lite nya kontakter med tanke på framtida jobb.
Ser framemot att sätta ihop nya kommoden och att rada allt kärl i det nygamla vitrinskåpet (målade det vitt idag). Ser också framemot att cykla, länka, gå till biblioteket och kanske spela fotboll någon gång i veckan.
Det finns alltså mycket att glädjas över.

Tänk hur fort ett år går och tänk hur många tankar som hinner gro under året. Tänk att idag har Ruben och jag varit förlovade i ett år och tänk att snart har vi varit ett år sambon. Tänk att jag påbörjar mitt näst sista år, och tänk på allt som blivit bekant. Men tänk också på att snart har Opa varit borta i ett år och tänk att det inkommande året kan överraska på alla sätt.






En sak är i varje fall säker och det är att den här sommaren var tusen gånger bättre än förra.
Till all lycka, det var egentligen det enda jag hade önskat. Jag har t.o.m gjort det mesta jag planerat,
inklusive att ha tråkigt. Sveaborg, att måla med akvareller och att rullskrinna blev inte av men det kan
jag kanske försöka med en annan gång. Jag har ju trotsallt ganska många somrar kvar.
Till nästa sommar hoppas jag på att ha ett firmanamn och en egen hemsida/portfolio.
Hemskt mycket mer än det, förutom sommarjobb, tänker jag inte sätta energi på.
Ja förutom att gå i skola då.