fredag 25 januari 2013

hemma igen?

Jag är hemma i Paipis. Eller det som var hemma innan jag flyttade 500km upp
i landet för att studera. Vi hade ett gräl mamma och jag på sommaren. Hon var arg för
att jag ännu betedde mig som om jag bodde hemma. Jag var arg för att hur kan hon
bestämma när jag är mogen att flytta hemifrån? Efter mycket gråt, accepterade jag det
faktumet att jag numera anses som gäst och efter en längre tid kändes det helt okej.
Men igår kändes det konstigt när jag kom hit. Vemodigt på något sätt. Jag funderar om
det bara är min syster jag saknar eller är det något annat. Idag har jag lekt med tanken att
jag faktiskt lösgjort mig hemifrån, påriktigt. Det här är inte mitt hem mera, det här är mitt
barndomshem (ungdoms). Om så - okej.
Hoppas den här vemodigheten är en omgående känsla.. 

måndag 14 januari 2013

Om hur det är att leva med Ibs

Skolhälsovårdaren frågar om jag har någon sjukdom. Jag svarar att jag har en tarmsjukdom
som heter Irritable bowel syndrome, Ibs, inflammerad tjocktarm. Jaha jaså, du har alltså
lite magbesvär? Ja, alla magbesvär man kan ha plus alla världens smärtor där på.
Tar du någon medicin mot det?
Nej. Reglerar smärtorna med hjälp av kosten.
Jamen! Det är ju bra, det, bra så! Så du äter bara rätt och så ordnar det sig, vad fint!

Har lite lust att släppa en dräpande kommentar, kanske rentav slappa hennes
ansikte men nöjer mig med att vara tyst. Jamen, vad bra tänker jag. Så himla lätt
för mig. Bara jag äter rätt så är allt bra.
Om det vore så väl.

För snart 5 år sedan bröt min Ibs ut. Jag är ganska säker på att det var som följd av
den traumatiska operationen, för det var kort därefter mina symptom blev värre.
Plötsligt klarade jag inte längre av att vara i skolan längre än några timmar om dagen.
Ganska direkt efter lunchen såg jag till att smita hem. Skulle jag av någon orsak inte kunnat
göra det, väntade timmar av smärta, ångest och förnedring. För har du en inflammerad tarm, som
jag så har du inte bara lite gas i magen, och det går inte att bara sådär gå på toaletten. Utan allt blir så
mycket.. tusen gånger svårare. För det kan hända att ett wc besök inte räcker (då förmodar vi förstås att vi
hittat en isolerad wc någonstans)och det kan hända att inte ens 10 wc besök räcker, det kan hända
att det inte finns någonting i våran makt som hjälper mot den här smärtan som sprider sig i hela magen.
Ända upp till hjärtat.

Ibland har jag så ont i magen (tarmarna) att det tar ont i hjärtat. Ibland känns det som om jag
hade stenar i tarmarna, samtidigt som någon sticker mig med en högaffel. Ibland som om
en stor, kokhetballong som fylls med mer och mer gas. Som om det rinner frätande syror i tarmarna,
som om någon slår mig med en stor stenklubba eller helt enkelt nyper överallt så hårt denne kan.
Så Ibs är inte bara luft i magen, hård mage och lös mage om vartannat, det är också en jävla massa
smärta. För att inte tala om hur pinsamt det är. och påfrestande.

Efter fem år av Ibs har jag tränat upp mitt psyke. Förr vågade jag inte fara på bio för jag var livrädd
för den tysta biosalongen och den klaustrofobiska känslan jag fick, omringad av en massa människor
som kunde höra hur det vred till i tarmarna. Jag ville inte fara övernatten till någon för jag visste att magen
inte skulle hålla i så många timmar. Så jag var hemma i mitt rum och grät. och mådde så förbannat dåligt.
Som ni kan läsa några inlägg under, jag var rädd för att leva, för jag förstod inte hur jag skulle kunna
leva i det här tillståndet.

Räddningen kom och sakta, sakta börjar jag vänja mig vid att leva med den här djävulska sjukdomen.
Jag försöker alltid att ha lösa kläder på mig, jag har tagit reda på vad jag skall och inte skall äta, jag
försöker framförallt vara lugn. Så fort jag blir lite nervös börjar tarmarna klämma. Jag försöker tänka
på allt annat än mina tarmar. Men det kräver evinnerligt mycket koncentration. I ett sällskap som är
aningen för främmande kan en enda tanke förstöra min kväll. En enda tanke på magen och all luft och
all smärta gör sig tillkänna och sedan blir det bara värre. Så även om jag ätit hur bra som helst har jag
VARJE dag smärta. Med rätt kost lindrar jag den. Så om jag har ätit tokigt så blir alla små problem
tusen gånger värre. Jag kan ha alla problem samtidigt ser ni. Om jag skulle få för mig att äta några bitar
choklad och kanske äta en vårrulle är följden den här. Minst 3 dagar av lös mage, som av någon anledning
är hård samtidigt, en massa illaluktande (dödlig) gas och smärtor jag inte ens kan jämföra med mensvärk.
Jag gör mitt bästa. Men det är så sabla svårt. För när man inte kan äta ens en tiondel av kostcirkeln så
blir det lätt hänt att man fuskar lite. och då får jag ta konsekvenserna. Fast det gör mig så sabla förbannad.
Om jag bara fick dricka ett glas mjölk och känna en dag utan smärta! Då är jag nog i himmelen.

En annan grej som kommer med Ibs är skuldkänslorna. När jag igen måste be om att vara hos mig
för magen är äcklig idag och jag klarar inte av att gå på er wc. Eller nej tyvärr, jag orkar inte fara
någonstans för t.o.m underbyxorna spänner. Att jag måste förstöra. Planer som inte blev av pga elak
skit i tarmen. fy fan. Äckel är en annan känsla jag ofta får när det är riktigt illa. Blir så äcklad av mig
själv och allt som rinner ur mig eller som inte vill göra det. För det är ju gas och avföring vi talar om.
Äckligt.

Så nej, kära skolhälsovårdare, det är inte så fint och det är inte så enkelt.

I något skede måste jag acceptera det här. jag vet inte riktigt när, jag jobbar på det.

torsdag 10 januari 2013

Basilikan

Under min tid som fattig studerande har jag aldrig köpt basilika.
Suktat efter det varje gång jag gått i butiken.  Det första butiksbesöket efter
jullovet, bestämde jag mig för att fan jag skall ha basilika!
åh. Det förgyller verkligen vardagsmaten. Och det doftar underbart.
Här en zucchini, spenat, potatis basilika röra med cashew och ägg.

vinter i Vasa




vinter i Mårtensby









tisdag 8 januari 2013

Tillit

Jag fick en känsla, en kraftig känsla av tillit och trygghet. Kort därefter tacksamhet.
Det var Ruben jag tänkte på. Funderade vad det innebär för mig att vara trygg.

Det betyder allt.

Om jag tar hans hand, tar han min. Pussar jag honom pussar han mig, Jag säger att
jag älskar dig, han svarar jag älskar dig med. Vi har planerat att ses hos honom, men
jag har ont i magen och orkar inte koncentera mig. Han tycker att det är synd men
anpassar sig tålmodigt efter mig. Gång på gång, på gång. Jag har ont i magen varje dag.
Jag gråter igen, han torkar alltid mina tårar och håller om mig. Han är borta en hel timme
under en utenatt och ingen vet var han är, jag tänker att han antagligen har farit att äta.
Jag vill fara och dansa med mina vänner på en klubb bland en massa män, han önskar
att jag skall ha roligt och ber mig att skaka rumpa för hans skull. Jag är i Jakobstad han
i Borgå ute med sina kolleger, jag önskar att han skall ha roligt. Någonting stör mig, vi försöker
förstå varandra, försöker ända tills vi har förstått, och jag vågar för jag vet att han inte kommer
att lämna mig. Han säger att jag är det finaste som finns, jag tror honom. Jag följer med honom,
vart han än vill fara, han följer med mig. Jag berättar allt, han berättar allt. Vi litar på varandra
till 100%. Vi vågar lita på varandra för att allt är ömsesidigt. Utan tillit skulle jag inte våga
vara mig själv, inte våga vara fruktansvärtförbannatförälskad, jag skulle inte våga göra något
av det jag nämnt ovanför, jag skulle inte våga leva.

Ett par kvällar i rad har jag läst ur mina dagböcker för honom.
I en dagbok, ett par månader före vi blir tillsammans skriver jag:

"Livet är från reven. Jag funderar allt oftare att ta livet av mig.
Jag har hela tiden tårar som bränner bakom ögonlocken. Jag är
trött, fittig, apatisk, självdestruktiv och mitt helvetesjävla skitproblem
har inte blivit ett piss bättre. Vad är det här för jävla liv?! Vad fittan är
det för vits att leva när det enda man tänker på varje dag är att brösten är
för små, vaderna för stora, ingen erfarenhet, kommer aldrig att våga bli kär i någon
för jag klarar inte av det med min mage och kommer aldrig att få barn. Kommer
aldrig att göra något av mitt liv. Fuck you liv!!!!"

Fem månader efter att Ruben och jag blivit tillsammans skriver jag

" det är den enda jag önskar mig för tillfället här i livet. Att Ruben
skall älska mig och hålla ihop med mig.
För Ruben är det bästa som hänt mig. Jag har aldrig varit så här lycklig, tillfreds
och så här levande förut. 
Ruben gör att jag älskar mitt liv. Så smått fantastisk är han ju nog.
Måste sluta vara så ängslig hela tiden. Måste kunna lita på att det kan vara bra.
Njuta av allt det härliga. Minnas mitt nyårslöfte. Inte vara feg. Göra som
Jack Johnson säger - Love with no fear."

Och det har jag gjort.
Det är fantastiskt att leva tillsammans i total trygghet.
Ruben har alltid betytt trygghet för mig men den självklara tryggheten har bara uppstått
genom att båda gett allt. Även jag.

tisdag 1 januari 2013

krabbisfunderingar

Jag har inte publicerat texten om mina operationer här än.
Men jag är på väg. Vill först korrigera texten litet. Skrev den
när jag var mycket upprörd och det känns som att jag måste
återge den i ändrad form, nu när jag fått lite klarhet.

Har sovit 3-4 h inatt (lade mig kl halv 7..) och har för första gången
sedan min 20 års födelsedagsfest varit riktigt ordentligt full. På
grund av min Ibs, väljer jag noga när jag känner att det är värt att dricka
alkohol med följden av sjuk mage flera dagar efteråt. Men igår/idag var det
värt. Jag hade helt förskräckligt roligt. Just vad jag behövde. Vara galen
på ett bra sätt, med en massa fina vänner.

Jag känner mig lyckligt lottad. Jag är omringad av kärlek och hyser stor
tillit till den.
Vetskapen om att jag är älskad fastän jag i princip är totalt vrickad. Att ni
av någon mystisk anledning fortsätter att bry er även om jag rapar er i öronen
och gör fula miner i fönstret vid totalt fel tidpunkt. Det är fina grejer det.
Så även om jag är super dålig på att hålla kontakt och typ aldrig skriver något
om er så skall ni ändå veta att jag älskar er så himla mycket och jag är så glad
över att få vara och ta del av era liv. Puss!

och nu är jag förskräckligt trött fastän jag egentligen ville skriva en lång text om
hur fantastisk Ruben är (vilken överrasskning!) och hur ont i magen jag har
men jag lämnar det till en annan gång. Så gott nytt år! sov gott!

2012-2013

2012, ett år, ett så himla tudelat år.
Min första instinkt är att jag skulle vilja glömma det
här året. Jag tänker på en massa tunga saker som berörde
mig psykiskt väldigt mycket. Knäet tog och tar fortfarande ont.
Att måsta lämna bort en av mina favorit sysselsättningar, springning
har varit väldigt frustrerande och jag är fortfarande inte okej med det.
Jag märkte att operationerna gnagde. Blev fruktansvärt arg på mina föräldrar
för att jag inte kunde förstå hur de kunde vara så likgiltiga. Ställde dem
mot väggen och förstod att de inte alls var medvetna om hur traumatiskt
det hade varit. Även om jag fortfarande inte kan förstå hur det undgick dem
så kändes det ändå tusen gånger bättre att få någonslags förklaring och äntligen
få stödet av dem som jag behövde. Skrev även ner hela grejen. Grät oavbrutet i
två timmar under processen och har nu på hösten även filmat in när jag berättar
om operationerna. Det börjar kännas att jag så småningom kan lägga det bakom mig.
Hade prestationsångest, kände mig usel i skolan, hade grym utseendeångest och
ångest för att jag inte fått något sommarjobb även fast jag sökt som en galning.
Ruben och jag gjorde en resa som inte alls blev som tänkt, men som i slutändan
var väldigt fin och väldigt, väldigt viktig. Sommaren kom äntligen men det var kallt,
jag åt dåligt och gick sönder av för mycket jobb. Jag frågade Ruben om han ville
förlova sig med mig. Opa dog i hjärnblödning över en natt, natten efter konstens natt.
Jag hade aldrig sett min pappa gråta. Att se sin älskade pappa hulk-vrål-gråta var
förskräckligt obehagligt och hjärtskärande. den 19.8.12 blev jag och Ruben förlovade.
Och även om det är en symbolisk grej och inte inverkar desto mer, var det ett väldigt
viktig löfte för mig. Vår förlovning är en av de få grejerna som gjorde att 2012 ändå
på sitt sätt var ett fantastiskt år. För min finaste Ruben lovade att vi skall vara
tillsammans hela livet, och jag kan inte tänka mig något bättre än det!
Skolan började och jag bodde i en egen etta i Jakobstad, 200, från skolan. Ruben
bodde i Vasa 400km närmare, men ändå 100km för långt borta. Terminstarten var
fruktansvärt intensiv och jag kände att jag inte orkade alls. Var förskräckligt utmattad
och vet inte ännu heller om jag har kommit ifrån den utmattningen. Jag var vansinnigt
ledsen över att Ruben och jag inte kunde träffas så ofta som jag trott. Så en dag, i Rubens
rum på lärkan beslöt vi att, vi helt enkelt måste flytta ihop. till vilket pris som helst.
priset var 100km skolresa, som kostar 20 euro per dag och som tvingar Ruben till
att ta ett studielån för att jag skall ha råd att fara till skolan. Priset är 3h resa på morgonen
och att tidigast vara hemma kl 5, fastän du slutat kl 3. Men det är ALLA gånger värt det.
Att flytta ihop med Ruben är det bästa jag gjort och jag älskar att bo tillsammans.
Jag stressade, kände mig lugn, läste, hade penga ångest, blev ännu bättre vän med Julia
och lärde mig en massa nya saker om Ruben och mig. Jag blev ombedd att hålla utsälling på Ritz,
fick tredje pris i en fototävling och för tillfället ritar jag för kyrkpressen. Jullovet har
varit fantastiskt fint men också jobbigt på grund av att magen har tagit ont, super ont
nästan varje dag. Jag känner mig både stark och väldigt skör samtidigt.
Så mitt löfte för år 2013 är att inte göra det så svårt för mig, utan ta den lättaste vägen.
Det blir precis lika bra ändå, och jag slipper en massa tårar. Och jag tänker definitivt
inte glömma år 2012, för jag har lärt mig så himla mycket och 2013 kan bara bli bättre!

edit:
Glömde att nämna den fantastiska, galna nyårsfesten vi hade hemma hos Ruben med
alla kära samlade, det kändes bra att lämna det galna 2012 eftersig och inleda 2013 med
brakfest! Tack alla fina<3 br="br">