Skolhälsovårdaren frågar om jag har någon sjukdom. Jag svarar att jag har en tarmsjukdom
som heter Irritable bowel syndrome, Ibs, inflammerad tjocktarm. Jaha jaså, du har alltså
lite magbesvär? Ja, alla magbesvär man kan ha plus alla världens smärtor där på.
Tar du någon medicin mot det?
Nej. Reglerar smärtorna med hjälp av kosten.
Jamen! Det är ju bra, det, bra så! Så du äter bara rätt och så ordnar det sig, vad fint!
Har lite lust att släppa en dräpande kommentar, kanske rentav slappa hennes
ansikte men nöjer mig med att vara tyst. Jamen, vad bra tänker jag. Så himla lätt
för mig. Bara jag äter rätt så är allt bra.
Om det vore så väl.
För snart 5 år sedan bröt min Ibs ut. Jag är ganska säker på att det var som följd av
den traumatiska operationen, för det var kort därefter mina symptom blev värre.
Plötsligt klarade jag inte längre av att vara i skolan längre än några timmar om dagen.
Ganska direkt efter lunchen såg jag till att smita hem. Skulle jag av någon orsak inte kunnat
göra det, väntade timmar av smärta, ångest och förnedring. För har du en inflammerad tarm, som
jag så har du inte bara lite gas i magen, och det går inte att bara sådär gå på toaletten. Utan allt blir så
mycket.. tusen gånger svårare. För det kan hända att ett wc besök inte räcker (då förmodar vi förstås att vi
hittat en isolerad wc någonstans)och det kan hända att inte ens 10 wc besök räcker, det kan hända
att det inte finns någonting i våran makt som hjälper mot den här smärtan som sprider sig i hela magen.
Ända upp till hjärtat.
Ibland har jag så ont i magen (tarmarna) att det tar ont i hjärtat. Ibland känns det som om jag
hade stenar i tarmarna, samtidigt som någon sticker mig med en högaffel. Ibland som om
en stor, kokhetballong som fylls med mer och mer gas. Som om det rinner frätande syror i tarmarna,
som om någon slår mig med en stor stenklubba eller helt enkelt nyper överallt så hårt denne kan.
Så Ibs är inte bara luft i magen, hård mage och lös mage om vartannat, det är också en jävla massa
smärta. För att inte tala om hur pinsamt det är. och påfrestande.
Efter fem år av Ibs har jag tränat upp mitt psyke. Förr vågade jag inte fara på bio för jag var livrädd
för den tysta biosalongen och den klaustrofobiska känslan jag fick, omringad av en massa människor
som kunde höra hur det vred till i tarmarna. Jag ville inte fara övernatten till någon för jag visste att magen
inte skulle hålla i så många timmar. Så jag var hemma i mitt rum och grät. och mådde så förbannat dåligt.
Som ni kan läsa några inlägg under, jag var rädd för att leva, för jag förstod inte hur jag skulle kunna
leva i det här tillståndet.
Räddningen kom och sakta, sakta börjar jag vänja mig vid att leva med den här djävulska sjukdomen.
Jag försöker alltid att ha lösa kläder på mig, jag har tagit reda på vad jag skall och inte skall äta, jag
försöker framförallt vara lugn. Så fort jag blir lite nervös börjar tarmarna klämma. Jag försöker tänka
på allt annat än mina tarmar. Men det kräver evinnerligt mycket koncentration. I ett sällskap som är
aningen för främmande kan en enda tanke förstöra min kväll. En enda tanke på magen och all luft och
all smärta gör sig tillkänna och sedan blir det bara värre. Så även om jag ätit hur bra som helst har jag
VARJE dag smärta. Med rätt kost
lindrar jag den. Så om jag har ätit tokigt så blir alla små problem
tusen gånger värre. Jag kan ha alla problem samtidigt ser ni. Om jag skulle få för mig att äta några bitar
choklad och kanske äta en vårrulle är följden den här. Minst 3 dagar av lös mage, som av någon anledning
är hård samtidigt, en massa illaluktande (dödlig) gas och smärtor jag inte ens kan jämföra med mensvärk.
Jag gör mitt bästa. Men det är så sabla svårt. För när man inte kan äta ens en tiondel av kostcirkeln så
blir det lätt hänt att man fuskar lite. och då får jag ta konsekvenserna. Fast det gör mig så sabla förbannad.
Om jag bara fick dricka ett glas mjölk och känna en dag utan smärta! Då är jag nog i himmelen.
En annan grej som kommer med Ibs är skuldkänslorna. När jag igen måste be om att vara hos mig
för magen är äcklig idag och jag klarar inte av att gå på er wc. Eller nej tyvärr, jag orkar inte fara
någonstans för t.o.m underbyxorna spänner. Att jag måste förstöra. Planer som inte blev av pga elak
skit i tarmen. fy fan. Äckel är en annan känsla jag ofta får när det är riktigt illa. Blir så äcklad av mig
själv och allt som rinner ur mig eller som inte vill göra det. För det är ju gas och avföring vi talar om.
Äckligt.
Så nej, kära skolhälsovårdare, det är inte så fint och det är inte så enkelt.
I något skede måste jag acceptera det här. jag vet inte riktigt när, jag jobbar på det.