torsdag 30 januari 2014

blommiga kjolar och sådant

Det känns som att jag närmar mig en klädstil som känns alltmer som min. Det började med en perfekt lång vintagekjol från Stockholm och fortsatte med loppis fynd och gåvor. De korta kjolarna i butiken var plötsligt inte lika fina medan de längre var oerhört inspirerande och tjusiga. Idag har jag tre korta, varav jag använder en och sex längre som jag använt hela sommaren och hösten. Jag märker att jag dras till vintage siluetten, högklackat och blommiga mönster. Dekorativa halslinningar, glittrigt, mjukt och böljande. Svart går med allt och jag blandar med vitt,randigt, prickigt, rutigt och naturmotiv. Gärna med loppisfyndade skärp, romantiska smycken och vackra hårband. Det känns som att mina kläder kan matchas i det oändliga och det blir aldrig tråkigt. Endast siluetten är den samma. Och det känns jätte bra! och skönt. och befriande. och framförallt roligt! Det enda jag känner att fattas från min garderob är en ankellång kappa, både vår och vinter, och kanske ett par utställda byxor. 
Kjolen har jag fått ärva av Julia. Tyget är av mjukaste viskos och midjan spänner inte. Fullträff!
Bara håret blir långt och lockigt igen. Här har jag använt den otippade färgen grön som ögonskugga. Tror att det funkar bra till mitt röda ansikte. Mer grönt - > mindre röd = svalare ansiktsfärg. 

och alltid alltid högklackade skor. 




söndag 26 januari 2014

studieblogg

Jag har himla mycket studier och kommer knappast att varken orka eller ha tid för den här bloggen, så jag har skapat en studieblogg. Där publicerar jag allt som har med vårens reportage kurs att göra. Fritz är mitt alter-ego som sporrar mig!
http://fritzundmoritz.blogspot.fi


det är inte så tokigt ändå

Jag har, som alltid, funderat väldigt mycket på mig själv och på mitt liv. Varför känns det som att livet ofta är lite onödigt svårt? Varför är det alltid (ur mitt tycke) jag som råkar ut för sådant här? Har jag gjort något så oförlåtligt att jag är tvungen att sota för resten av mitt liv? Varför har de senaste fyra åren varit så tunga? Det känns som att jag ständigt utsätts för prövningar och hinner knappt pusta ut från den förra innan jag är mitt i en ny prövning. Jag är ju så känslig, en utmaning räcker länge och finns kvar i sinnet många år framöver. Behöver jag faktiskt utstå: Kronisk IBS, att ha kört på en människa, skräck för halka med bil,  hamna betala tillbaks enorma summor för en annan människas försummelse, elaka kommentarer, en onödig och fruktansvärt traumatisk operation, en vidrig gynekolog undersökning, läkarskräck, burn -out, kära som är sjuka eller mår dåligt, död, andras cancer, depression, stress för pengar, dålig självkänsla, sjukt knä, sjuk buk, sjuk rygg, sjukt lår, sjuka tarmar, sjuka ljumskar och endometrios? VA?! BEHÖVER JAG?!!!! Det är som om jag knappt orkar reagera när något dåligt händer. Det har kommit så mycket skit under en så kort tid så vad fan låt komma då, om det nu är meningen! Jag får väl gråta lite mer då bara.

och allt jag önskar är att få lämnas ifred. Snälla, snälla kan jag inte bara få leva mitt liv? Vardagen är helt tillräckligt knepig som den är. Jag förstår hur bra som helst att ta vara på goda stunder och leva i nuet ändå.

och det är väl det som jag får göra. När jag inte kan påverka eller förutse det som händer mig, så finns det väl inget annat alternativ än att bita i sura äpplet. Istället vara nöjd över vitaminerna och näringen trots den bittra smaken och gasen i magen äpplet ger mig. För nog har jag det bra trots allt.

Jag vill leva, jag är lycklig, jag är älskad, jag är kär, jag är förlovad, jag har fina vänner, släkt och familj, jag byggt upp mitt liv så som jag vill ha det, jag är nöjd över mina yrkesval, jag har vågat och jag klarar av det här. Fastän jag ofta undrar hur jag skall orka, så orkar jag ändå alltid på något mystiskt sätt. Mitt liv är inte så tokigt ändå, nog tokigt, men inte tokigt.

Vi tar en dag i taget som Ruben säger.

söndag 12 januari 2014

SIlvergrön

Mitt slutarbete.
Tänk att jag om några månader skall påbörja mitt slutarbete. Det är helt galet, helt ofattbart! Att jag är färdigt utbildad (väl..) sedan. Att jag snart studerat fyra år fotografi. Och ännu mer galet är att jag sedan skall försöka livnära mig på konst. wow.
Men än är det snö ute och januari har bara börjat. Nu skall vi inte gå alltför långt fram i förtiden.

Kära vänner:
Silvergrön är den vackraste färgen jag vet. Mjuk, elegant och kraftfull. Som eucalyptus, jasmin - och pilträdets blad.  Och ni vet ju att jag älskar naturen och allt som är vackert. Men hur kommer det sig? Varför finner jag vissa saker mer estetiska än andra?

Silvergrön är en bildbiografi som undersöker just det. Min bekvämlighets zon. och mitt liv.

Det kommer att finnas bilder på vänner, familj, vackra saker, svåra saker, smärtor, sorger och lycka.
Silvergrön utesluter inget.

















fredag 10 januari 2014

Inför det nya året

Jullovet var fint! Kändes bra att se alla kära igen. Trots det var det skönt att komma hem till lägenheten igen och införa våren. Placerat ut julklappar, bytt ut gran mot orkidé och ätit sallad. Pillat på mina fina örhängen jag fått av Ruben och glidit runt i min nya (fantastiskt sköna) kaftan. Det mesta känns bra trots smärtor och frågetecken.
Det nya året brukar vara en lämplig brytpunkt för att förnya sig men jag brukar känna att hösten har mer intryck på mig. Men några punkter att komma ihåg har ja ändå. Så år 2014 önskar jag: 1.  Att fortsättningsvis alltid ta lättaste vägen. 2. Tänka skitsamma! lite oftare 3. Fortsättningsvis äta godis bara på veckosluten. 4. Att när det blir stressigt ta ett steg bakåt och andas djupt. 4. Vara ute minst två gånger i veckan. 5. Gå till psykologen. 6. Läsa en sida varje dag 7. Läsa en tysk bok. 8. Läsa en finsk bok. 9. Njuta av mitt slutarbete. 10. RITA. 11. Att inte gråta lika ofta över mitt utseende. 12. Leta upp svåra ord i ordboken. 13. Ringa lite oftare till mina vänner. 14. Tänka oftare på att hur lyckligt lottad jag är.