tisdag 26 mars 2013

spenatplättar och dårskap


















Klockan är 20:19. För 15 timmar sedan, 05:20 ringde min väckarklocka. Jag vaknade yrvaket,
hade till all tur lyckats glömma bort att oroa mig för att Ruben skulle vakna av
signalen (brukar vakna flera gånger i förtid då). Jag tvättar mig i lavoaren, smetar smink i
ansiktet, äter min gröt och kollar att plånboken och nyckeln är med. Jag hinner gå förbi kaninstigen
innan jag plötsligt märker att jag glömt ryggsäcken med kameran, kortläsaren, hårdskivan och kalendern
hemma. Springer som en dåre tillbaks till lägenheten och springer som en dåre till bussen. Busschaffören
har försovit sig. Svetten blir iskall i -13c. En snäll dam tar upp mitt nummer och lovar fixa ersättning åt oss.
Lyckas inte somna i den 2h 20 minuters långa bussresan så passar på att ta bilder till ett skolprojekt.
När jag stiger av bussen känns det som om kroppen inte skulle fungera, som om någon hällt cement i benen.
På wcn märker jag att jag huttrar trots att jag inte fryser. Jag har inte handledning förrän kl halv 12 så jag
går till datorsalen och gör skolarbeten.

Vi talar om projektet en stund sedan frågar hon om allt är okej annars, finns det något jag vill tala om?
Jag säger att jag faktiskt har en grej jag skulle vilja tala om. Jag tror att jag har, rösten bryts, burnout.
Jag gråter. och skäms lite.

Jag förklarar, varvat med gråt, hur slutkörd jag är. Hur tanken att svara på ett mejl får mig att börja gråta,
hur stressen får min mage att göra ont hela tiden, hur jag inte haft något sommarlov, hur tungt det är att
pendla, hur jag glömmer saker och sedan svamlar jag ännu något om att laga spenatplättar.

Hon ignorerar spenatplättarna och frågar sedan om jag behöver ledigt, typ en vecka.
jag svarar nej, nej (VARFÖR? tänkte väl på kompensationsuppgifter). Jag har redan sänkt
ribban åt mig själv (ni minns mitt nyårslöfte). Jag skall ta det lugnt, inte bry mig fast prestationen är
sämre. (fast det funkade ju inte, för det är ju det jag gjort hela våren...) Hon säger okej, men vi skall
i varje fall fixa lite andningshål åt dig. Så stryker hon några mindre viktiga dagar från läseordningen och
bokar en individuell handledning med en gästlärare i vasa. (Tack!)
Så talar vi en stund till. Hon är noga med att jag skall förstå att det är okej att inte göra någonting.
Ta hellre en dag vid havet med näsan i vårsolen!
Och bra att du insåg det här såpass tidigt, så att du inte helt gick in i väggen.

Jag funderar en stund på det där. När kan man definiera att man har burnout?
För jag tänker att om Ruben måste komma och trösta mig medan jag sitter och gråter
på wcn med byxorna neddragna så låter det nog som om man är ganska långt kommen.
Nå jag fick i varje fall min kompensationsuppgift bortstruken (så förbannat skönt, den har stört mig länge).

Efter en annorluna fotohistorialektion går jag tillhavet med skolprojektet i tankarna. Det känns trögt.
Jag känner på mig att det kommer att skita sig. Jag har rätt. Havet är ännu täckt av is och snö och solens
skarpa ljus har inte riktigt den effekten jag söker efter.
Jag tänker på vad hon sa om vårsolen och bestämmer mig för att sitta en stund vid bryggan. Solen värmer,
jag lyssnar på musik och jag stänger ögonen. Efter kanske en minut rinner tårarna. Kvinnan med hunden fick
mig att tänka på skolprojektet, tankar kring skolarbete snurrar oavbrutet i mitt huvud. Som en förbannelse.
Jag ger upp.
Jag äter en stor portion kinamat, köper alldeles för mycket godis, går tillbaks till skolan och väntar
illamående på att 18:15 bussen skall gå.
I bussen tar jag bilder på månen och tänker att jag kan använda dem i skolprojektet. Sedan funderar jag om
killen som stannade mig när jag åt glass alls kunde ana vilken enorm trötthet jag bär på.

Just nu tänker jag att jag borde gå och tala med någon psykolog. Det är inte rättvist mot Ruben att det är
han som måste trösta mig varje kväll. Jag som egentligen är ganska lycklig. Jag har börjat rita igen,
en thailandresa väntar och våren kommer så småningom.

mera mode

och fortfarande trött.





måndag 18 mars 2013

modeworkshop

Jag är så, så trött.