mission stänga av hjärnan

Gillar Viggos "Do I look like I give a fuck"? attityd på bilden. Jag tror visst jag tänker inspireras av honom. Jag skall nog bara se på serier och undvika att tänka denna vecka. Ypperligt med förlängt veckoslut dessutom!

längtan

Jag längtar efter sommaren. Jag brukar oftast längta efter våren, men
åh vad jag läntar efter sommaren nu. Jag längtar efter ledighet. Goda frukostar,
tidiga morgnar med tid för vad helst jag vill och utflykter till valfri lummig dunge.
Jag längtar efter att kunna slänga kameran över axeln och trampa iväg med cykeln.
Jag längtar efter att inte behöva tänka på något särskilt. Att inte ha ansvar för någon
annan än mig själv. Och sommarklänningar och sommarkjolar och sommarskor!
Allra mest längtar jag nog på bröllopet!

det där om att livet går i vågor

Den senaste tiden har inte varit lätt. Det har varit otroligt påfrestande att studera och arbeta samtidigt. Jag är inte en kvällsmänniska och spenderar helst min tid i soffan efter kl 17. Nu har jag varit tvungen att jobba fram till läggdags (och veckoslut) vilket definitivt satt sina spår. Jag är ofokuserad, trött, vresig och ständigt irriterad. Jag glömmer viktiga grejer och är ordentligt virrig. Jag sover korta nätter och hjärnan går på högvarv. Omöjligt för mig att koppla bort och koppla av. Allt resulterar naturligtvis i utmattning och ångest. Hej, hej ångest. Det var inte länge sedan sist.

Jag var rädd att det skulle gå såhär. Jag var till och med förberedd på det. Jag visste att det skulle bli såhär. För jag valde det. Denna stress och ångest är inget emot den stressen och ångesten jag skulle känna om bröllopet inte blev av. Vad är några veckor ångest mot att få fira livets största kärleksfest? Oerhört ansträngande för alla involverade men värt det. Tack och lov alla gånger värt det. Annars skulle jag ju nog bli knäpp. Förvisso är jag kanske redan knäpp men denna knäppgök får åtminstone gifta sig och dela livet med sin kärlek.


Till all tur har den värsta stressen lagt sig (sov rentav nio timmar mellan lördag och söndag) och jag känner att jag kan hantera mitt humör bättre. Jag vet att flera stressvågor väntar på mig, men jag tänker inte vänta på dem utan paddlar på.

Det som är

bild: Lars Rebers

Det känns som att jag står inför ett brytningsskede. Jag hoppas att jag gör det. Jag känner en sedan länge bortglömd iver. En iver för mat. Inte en "åh vad jag längtar efter rödbetor och karelskapiroger", utan en "jaha, hur kan jag laga en egen version av det här då?". Jag saknar visserligen fortfarande rödbetor och blomkål av hela mitt hjärta men känner mig inte alltför nedslagen. Tvärtom ser jag nästan litet fram emot utmaningen i att hitta på rätter med allt jag tycker om som ändå är relativt tarmvänliga. Jag har hittat på en hel del nya rätter jag njuter av och känner en allt mindre stress över mat och tarm. Min mage är ständigt svullen och uppblåst men mer sällan ond. Horrormagen har jag inte upplevt på länge (senast på hösten tror jag minsann). Jag har mindre ångest över gas och tarmfunktioner och känner en livskvalité återvända. Jag skäms mindre och vågar allt oftare gå på toaletten hos andra trots nyckfull nöd. Jag är inte lika rädd mer. Och det är kanske det skönaste. Jag är osäker på hur mycket som tarmen eventuellt repat sig och hur mycket som är tack vare psyket. Det nyfunna modet är egentligen inte alls nytt utan har byggts upp under fem års tid. Jag har bit för bit kämpat för att återfå kontrollen över mitt liv. Men precis som livet förändras förändras också tarmen. Jag har ingen aning om hur tarmen kommer att fungera imorgon. Vilket bekymrar mig. Dock inte så mycket.

Slutarbetsåret

Det slår mig ibland att det faktiskt är mitt slutarbetsår. Sedan är jag klar. Jag har min examen och tänker inte ta upp en magisterexamen på många år. Och jag känner att jag skulle vilja fokusera mer på det. Njuta av att vara sista årets studerande. Nu har jag så mycket andra tankar som kretsar kring daghemsarbete och bröllop. Å andra sidan är det kanske bäst så här. Att jag inte har tid att tänka för mycket. Jag har ju lätt för att panikera över påhittade scenarion. Älta över något som eventuellt aldrig inträffar och sådär.

Det är ändå en svindlande tanke att faktiskt examinera efter fyra års studier. Nästan ogripbart. Vad har jag åstadkommit och vad skall jag åstadkomma? Den främsta känslan är lyckligtvis belåtenhet.

Jag är självsäker i mitt bildspråk, känner mig kreativ och är nyfiken på nya utmaningar. Jag har producerat ett slutarbete som motsvarar mina förväntningar och lärt en hel del om mig själv på vägen. Vilken tur att mitt undermedvetna styrde mig mot Silvergrön. Jag vågar nästan inte ens tänka hur annorlunda min situation skulle vara om det inte vore för det här arbetet. Hur mycket mod och beslutsamhet arbetet gett mig. Allt skall tammifan* ordna sig!
Särskilt idag känner jag  det är dags att sluta tycka synd om mig själv. Förhoppningsvis är det en bestående känsla, eller åtminstone en känsla som sträcker sig litet längre än idag.

*Gärna med en uppskruvad sibbodialekt à la papa