Jag har igen tänkt väldigt mycket på mig själv (vilken nyhet). Jag börjar ha svårt att särskilja på vad som är produkter av traumat och vad som är egenskaper jag helt enkelt är född med och bör ha, alternativt jobba på. Vad är sådant jag skall leva med och vad är sådant som helst skall arbetas bort?
Jag sitter här i lägenheten med en tom kakaomugg (hade marshmallows i = sockerkvoten definitivt fylld)(borde inte ha ätit så mycket socker för nu svider tarmen) framför mig och känner mig
lite väldigt snopen. Snopen över att igen en gång måsta klura ut allt själv och samtidigt snopen över att ändå ha klurat ut så litet. Snopen över att behandlingen av vaginism och vestibulit kommer igång fyra år för sent och snopen över att ansvaret trots allt är på mig. Snopen att ha kommit så långt men fortfarande vara i startgroparna. Jag är så förbannat snopen över att veta så lite om mig själv fastän jag spenderar dagarna i ända med att fundera och lista ut mig själv!
Det börjar kännas mer och mer som att jag skulle behöva någon slags specialterapi. Tala hos någon som är bäst i landet på att klura ut invecklade personer som jag. Eller bäst i landet på att få den invecklade personen att förstå att den inte är så jävla invecklad. För det är fruktansvärt stökigt i mitt huvud och jag skulle inte orka reda ut oredan på egen hand. Amen*.
*Försöker även på fullt allvar klura ut hur synen på kristna homosexuella par
som endel extremt kristna heterosexuella har, inte är medveten mobbning?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar