tisdag 9 september 2014

Om ångest





























Ångest är inget jag har, ångest är något jag uppfylls av. Ångest är inget jag kan skaka av mig bara sådär. När ångesten tar sitt stryptag sitter jag fast och med besked. Ångesten kommer inte krypande utan rusar på och snor om. I dess järngrepp känner jag hur jag fylls från fötterna ända upp som när en fyller en flaska med vatten. Greppet är så stadigt, så hårt och ihärdigt att jag inte klarar av att tömma flaskan. Ångesten skvalpar och virvlar runtruntrunt och är allt jag kan tänka på.
Ångesten påminner på det sättet mycket om mina tarmar. Ju mer jag försöker att inte tänka på att jag har ont i tarmarna desto värre blir det och ju mer ont det tar desto svårare är det att inte tänka på smärtan. Samma gäller ångesten. Jag drunknar i den.
Hur avleder jag ångest om det är det jag är uppfylld av? När ångest är det enda jag kan känna. Och jag bara gråter och gråter och gråter. Gråter så att jag måste stanna upp för att ta efter andan för att sedan slås av ångesten igen och fortsätta att gråta och gråta och gråta. När det inte finns ett annat botmedel än tankekraften.





Tänka…… …… något…... annat. Men vad om jag inte kan?




3 kommentarer:

Julia sa...

Alltså de här bilderna är så himla fina. Otroligt mäktiga. Och så vackra. Kunde lugnt ha dem på min vägg!

Alicia sa...

Jättevackra bilder, jag är särskilt förtjust i den översta. Ihop med din text om ångest känns den både som explosionen som sker inom en och kanske utlöser en attack, och samtidigt som det en räds allra värst att attacken ska leda till. Den sista upplösningen i ingenting liksom. Oerhört kraftfullt porträtterat.

Amanda sa...

Tack Alicia för din kommentar! Försökte två gånger svara till din blogg men klåpare båda gångerna, hoppas du ser detta! / Amanda