måndag 21 oktober 2013

Att längta efter något man inte har en aning om

























Jag har den senaste tiden tänkt väldigt mycket på att bli mamma. Som ni kanske vet så är min högsta önskan här i livet att bli mamma. Jobbar fast på alepa resten av livet bara jag får bli mamma. Det känns som att jag har väntat och längtat så länge nu. Dagdrömt om att ge trygghet, dagdrömt om att älska ovillkorligt, lyckan att få ge så mycket kärlek. Jag känner att jag är full av kärlek inför vårt barn. Som ännu inte finns. Kan hända att jag tänkt extra mycket på det då jag förra veckan trodde att jag skulle få mens, men inte fick. Sedan visade det ju sig att jag bara räknat fel.
Jag har samma känsla varje gång. Varje gång jag får mens känner jag mig lättad och samtidigt besviken. Och när jag inte fått känner jag mig orolig och lite förväntansfull. För jag vill ha ett barn nu, men jag vill inte heller ha ett barn just nu. Jag säger att om jag hade en annan livssituation (färdigt utbildad, bor i sibbo) skulle jag närsomhelst försöka bli gravid och det är jag säker på. Det finns ändå korta glimtar av misstro. När jag ser mig och Ruben i kärleksfyllda ögonblick funderar jag, är jag redo att dela med mig? Vill jag faktiskt vara tre just nu? Och då tänker jag att det kanske är lika bra att vänta ett par år till. eller ett. Fast jag ändå är helt säker på att skulle det råka sig så att jag nu skulle bli gravid så vet jag att det skulle vara det mest fantastiska som hänt. Och högst antagligen det mest skrämmande. Är helt för medveten om alla komplikationer och sorger som kan hända vid graviditet. Den mest skrämmande tanken är att inte kunna få barn (varken biologiskt eller adoptiv). Det skulle vara fruktansvärt svårt att inställa sig till ett liv utan barn. Att styra om alla sina drömmar. Alltså livet. Hur jobbigt och underbart är det inte? I väntan på en jordgubbe i magen.. godnatt!

3 kommentarer:

Nannu sa...

:) Du kommer bli den finaste mamma åt ditt barn när den dagen kommer! Känner igen mig själv i dina tankar!
Visst nu har jag delat med mig och vi är tre, livet e inte alls de samma som förut men samtidigt är vi ju de samma individer som tidigare med bara andra uppgifter och riktlinjer som tidigare. Vi går enligt barnet i redan de minsta detaljer. Visst e de ju precic de som känns så fint de som vi önskat oss så mycket. Ibland kommer förstås den där fundersamma tanken hur man verkligen skall klara av att fostra de här barnet till en individ?! att studera färdigt och hur man ska räcka till. Men känslan att krypa ner under täcke efter att har rustat på och önskat sig ha 1 händer fler känns ibland helt kaotiskt men jag klarade de! Men samtidigt själv sku vilja vara den där lilla jag 15 år tillbaka och inte behöva tänka på något annat än vad man till näst ska leka och att mamma alltid finns där. Nu har vi det där enorma ansvaret att trygga barnet. Tunkt men de bästa som finns och önskar innerligen att ni också någon dag skall få den här drömmen uppfyld! Stor kram <3

kata sa...

<3

Anonym sa...

Tack Nannu för din fina kommentar! Och Adéle är så lyckligt lottad att ha dig som sin mamma!
och tack kata <3 kram till er