Nytt kapitel

I och med att min sommar och början på min höst varit så tung
att jag inte visste hur jag skulle vara, känner jag att det är viktigt
att verkligen uppskatta hur mycket bättre det känns nu. Så
även om min dator har så gott som sippat (därför bildbrist) njuter
jag och har njutit av en hel del. Speciellt njuter jag av att göra mat åt
Ruben och mig med bakgrundsmusik, gå till biblioteket och låna konstböcker
och snöa in sig i massa konst (älskar det!), göra min allra första kortfilm (med Julia) och
få bra kritik för mitt reportage, tala i telefon med vänner och familj, se filmer
och inreda vår lägenhet. Tända på levande ljus, ligga i soffan, spana ut över parken och dricka
svartvinbärssaft. Planera framtiden och se Ruben spela ishockey. Veta att Fio har det bra
och hälsa på skolkompisens katter. Äta kopiösa mängder kinamat och sova tillsammans
varje natt.
För det är nog det bästa. Att vi klarat ett helt år i distansförhållande med 500km
och dyra tågbiljetter ifrån varandra. Det var det fittigaste någonsin.
Att inte kunna kramas när det behövdes, blir tröstad eller ansikte mot ansikte
disskutera något. Att inte kunna se ansiktsuttryck,de skrattande och
retsamma ögonen, inte kunna avsluta ett samtal utan att gråta
av saknad.Att stirra ut genom fönstret och önska att se en välbekant
gestalt komma gående emot, men veta jag ännu är 12, 13,14,15 nätter ensam.
Stressen över att pengarna inte skall räcka till tågbiljetterna,
och att tiden ändå kommer att kännas tusen gånger för kort när vi väl ses.
Att inte få hålla i hans stora, varma, starka händer när jag ville. Att ständigt
längta, längta så förbannat. Så mycket att man ville gå av.
Men vi klarade det!
och nu bor vi tillsammans resten av livet.