there's no such thing as time, it's our time

Nåja, nu är det igen dags att sätta alla kort på borden och försöka
förklara vad fan det är med mig. Den här sommaren har för mig varit
rent ut sagt skit. Jag är bara ledsen hela tiden och jag är så trött, så trött.
Mest på mig själv. Sedan blir jag ännu ledsnare när jag tänker att ingen annan
heller orkar med mig när jag bara är trött och ledsen. Jag gjorde ett stort fel
när jag lovade jobba hela sommaren. För det är jobbet som gör mig ledsen.
Inte själva jobbet i sig, jag trivs fint och har ingen ångest för det. Men tiden som
den tar upp. Att vakna tidigt och jobba 9h per dag, inte ha veckoslut och sedan
som den här veckan ha fredag från kl 14-21 så att man nu verkligen inte skall
orka göra något trevligt på kvällen. Jag orkar inte vara social, känner grym självförakt
för att jag inte orkat träna och äta ordentligt och frustration för all inspiration jag har
men som det känns att jag inte har tid för. Alla vänner jag ville träffa som jag inte sett
ordentligt på hela året och alla försvunna stunder med Ruben som jag ville ta igen.
Nu är det liksom verkligen livsviktigt för mig att på något sätt hitta den här tiden.
Jag vet inte ännu hur, men på något sätt måste det gå. För så här vill jag inte att
sommaren 2012 skall se ut. Sommaren då jag kände att jag inte hann äta salladsblad
från egna landet. Sommaren då jag forsatte att gråta varje gång jag ser mig själv i
spegeln (damn you knä!) och sommaren då sommaren inte kändes som sommar.
Det måste ordna sig.

Nu skall jag uttnyttja kvällsturen och fara och cykla.

Tack och förlåt.