hur skulle det vara?

Idag låtsades jag vara skallig för att kunna göra en skoluppgift.

Känns inte så farligt på bild och man ser ju faktiskt strumpbyxorna.

Men uppgiften väckte ändå tankar och känslor. Tänk om jag faktiskt

skulle tappa allt mitt hår. Hur skulle det kännas? Mitt långa lockiga hår

som har varit bland de få delarna av mig själv som jag inte nojat mig för.

Håret som jag alltid kan lita på och som jag verkligen gillar. Jag förblir ju

helt samma människa, jag är bara utan hår. Men jag misstänker att det

skulle ta väldigt lång tid och hårt arbete för att påriktigt kunna ha den

inställningen. För i det här fallet, för mig, är det inte ens så mycket normer

(för en gångsskull) som påverkar utan mest upplevelsen som håret ger mig.

Hur hästsvansen viftar när jag springer, hur slingor rymmer ner framför

pannan när jag skall rita, hur lockarna känns när luften är fuktig, hur hårstrån

fastnar i örhängen, hur det sveper framför ansiktet och gör det svårt att se

när det blåser eller den gåshud framkallande känslan jag får då någon annan smeker

bort hår från ansiktet eller nacken. Jag tycker helt enkelt att det skulle

vara väldigt jobbigt ifall jag vore skallig.

Så här i vardagen glömmer jag ofta bort att vara glad för allt hos mig som fungerar.

Uppskattar inte min kropp förrän något händer som får mig att inse att jag

skall vara lycklig över det som jag har.

Som till exempel idag.

Temperaturen var behagliga springgrader och jag kunde med glädje äntligen

ta min efterlängtade länk. Efter ungefär två kilometer börjar mitt knä och smärta

och ju det blev bara värre. Till sist tog det så ont att jag ville gråta och hamna avbryta.

Jag blev helt rasande. Sabla knä som skall börja strula just nu, när den absolut inte

skulle få göra det. Men jag är också lite rädd. Knäet har ju tagit ont förut och då

misstänkte vi överansträngning. Nu har jag dock vilat i flera veckor och det är

inte ens kallt ute. Såklart börjar mina tankar genast skena iväg. Knäet har typ

fått något fel som inte kommer att gå om och jag kommer aldrig att kunna springa

mer. Eller ännu värre, vi måste amputera det. Ja, då ni. Hur skulle det vara att

bara ha ett ben? Det tänker jag inte gå in på.

Bäst att bara vara nöjd, glad och frisk och uppskatta sig själv.