älskade Snusan

Idag insåg jag för första gången sådär påritkigt att Snusan
är gammal och kanske inte finns här längre om några dagar.
Insikten gjorde mig obeskrivligt ledsen. Snusan har varit min
vän i 7 år och vi har spenderat väldigt många timmar tillsammans.
Det känns ibland konstigt att veta så mycket om ett djur.
Så jag tog henne i famnen, precis som jag gjorde varje dag när jag
var yngre. Jag strök henne över pälsen och hon gav kaninpussar
över armen. Så låg vi en lång stund tills jag äntligen samlat mig.
Snusan har alltid haft väldigt mycket energi och är en mycket klok
kanin. Hon rymde alltid från springburen och kom på hur man kunde
ta sig över staketet från inneburen. Vi förstår det som att hon gärna
skulle vara fri. Idag fick hon, utan koppel, springa lös på gården i över
en timme. Det kändes fint och samtidigt så evinnerligt sorgligt att se
henne fara i väg över gräset fastän benen vek sig ibland. Hade hon varit
ung skulle vi nog aldrig ha sett henne mer. Nu orkade hon inte springa
så mycket. Hon åt mest vitklöver och vilade i grästuvor nära oss.
Molly kom också för att hälsa på Snusi. Men snusan fnyste nog bara åt
mollys försök att leka. Det är det bästa med Snusan. Hon har personlighet.
Man kan riktigt se vad hon tänker och fastän hon är en minimal hermelin kanin
så står hon alltid på sig. Men hon är en väldigt omtänksam boss. Har varit där
för mig, för resten av familjen och för Lennis. Jag hoppas att om hon lider att
hon då förstår att hon inte behöver kämpa mer. Och om hon inte lider, go snupa!
Hur kan man älska en liten kanin så mycket?