äppelträdet

Där står det nu, äppelträdet. Snart slår äppelblommen ut. Tänk att ha äppelblom i sitt vardagsrum! Så tassigt och romantiskt! Förhoppningsvis klarar sig trädet länge, det kommer att kännas tomt och mesigt utan det. Den tillför en härlig stämning. Viggo har smakat lite på bladen och nosar fokuserat på kvistarna. Nayabs inramade fotografi och Julias slutarbetskatalog inspirerar. Häggen växer så det knakar i vasen och jag njuter av den varmt välkomna bokhyllan. Det bästa? Äntligen finns det utrymme för mer konst och böcker!

dagens katt

grönska täcker

Grönskan gör allting betydligt mer överkomligt. Utsikterna ser med ens ljusa ut och inte ens de värsta orättvisorna gör mig särskilt nedslagen. Otroligt skönt. Jag känner mig inspirerad, energisk och rätt glad! Vi har möblerat om igen och i vardagsrummet finns numer en bokhylla och ett äppelträd (bildbevis kommer i morgon då vi städat!). Bilder är inramade och fler på kommande. Fläkt inhandlad (vi vill ju inte vara utan i sommar) och sushi inmundigad. Drömmar diskuterade och bröllopsfix fixade. Det bästa av allt är att jag äntligen kommit igång med löpningen! På mjukt underlag och i snigelfart klarar jag av 4 km. Hälften kortare och långsammare än innan men denna sträcka känns just nu som världens största seger. Jag-kan-springa!!!!!!! Lättnaden är enorm. Det känns som att jag kan andas igen. Det känns hoppfullt. Det känns roligt. Det gör mig LYCKLIG! Jag älskar att springa. Jag blir fylld av endorfiner och jag känner lugnet sakta återvända. Det kommer att lösa sig någon gång. Och under tiden kan jag springa, åtminstone lite.

Mens

Det har forsat mens ur mig de senaste två veckorna. Förutom att det är arbetsamt, kletigt och störande så har det dessutom tagit himla ont. Andra mensare kan förstå att jag börjar bli omåttligt trött. Hormonella rubbningar är sällan skönt. Men något jag är än mer trött på är attityden mot mens. Att mens är något äckligt. Att mens är så äckligt att vi inte bör tala om det. Speciellt inte inför de som inte har mens. "Jag vill inte höra om din mens" eller "Suck, stånk, stön, uägh" eller "alltså måste ni?!". Svar: JA, VI MÅSTE!! Mens är helt tillräckligt jobbigt i sig självt, att sedan inte få tala om det utan att anses äcklig gör det inte bara orimligt jobbigt utan är dessutom fräckt mot alla som har/måste utstå mens. För fastän mens är jobbigt så är mens också viktigt. Mens är ett tecken på att vi är friska, på att kroppen fungerar som den skall. Tänk på alla de som av hela sitt hjärta önskar att de kunde få mens, tror ni de tycker det är äckligt? Mens är dessutom otroligt fascinerande, om vi bara ger det en chans. Mensa i frid!

rensat i röran

Just nu har jag ett enormt behov av att rensa bort allt som inte är nödvändigt eller favoriter. Önskar att vi hade bättre förvaringsmöjligheter så att minimalt med grejer skulle behöva stå framme. Skulle egentligen vilja leva rätt minimalistiskt. Skulle vilja satsa på konst och kvalitativa möbler istället för massa krimskrams. Kanske i nästa hem. Men rensa kan jag alltid göra och det är planen för det här veckoslutet. Rensa allt som inte känns rätt! Vilken lättnad det kommer att vara sedan. Det enda som är jobbigt med rensandet är samvetet. Eftersom jag vill bli av med sakerna nu och inte sedan så blir det nästan så att de hamnar i skräpkorgen. Idag förde jag dock en del saker ner till bottenvåningen av vårt höghus. I ett hörn vid ingången brukar folk nu som då lägga fram grejer de vill bli av med och jag hoppas att det vi lade fram har åtgång. I samma veva som jag rensar brukar också inredningsinspirationen träda fram och denna gång är inget undantag. Så fort jag inte har tusen andra grejer att fundera på så vill jag måla köksbordet vitt och köpa nya fina stolar från loppis. Den där bokhyllan vore ju också trevlig.. Nedan två inspirerande bilder. 1. Julias fantastiska illustrering!! Måste hitta ram genast! och 2. Min nya väska i en vacker pudrig blågrå nyans (bilden gör inte rättvisa).

vårpyssel

I takt med att dagarna blir ljusare ökar också min klädinspiration. Har både fått och skaffat några nya favoriter som bara väntar på bara ben och värmande sol. Eftersom jag stundvis mår väldigt dåligt är det extra viktigt för mig att få fundera och greja med mindre allvarliga ämnen ibland. Det är skönt att skifta fokus från det svåra. Det kan vara väldigt givande att pyssla med ytligheter om en är estetiker. Samtidigt som det är livsviktigt att ta en lång omväg runt utseende-ångest-gropen.

Knaskatt

elektroder och sånt

Jag var till en ny fysioterapeut idag. Annars föga givande men fick två redskap att bekämpa smärta med vilket alltid är tacksamt. "Korsetten" skall hjälpa ryggsmärtorna och elektroderna kan jag använda på akut smärta och även i förebyggande syfte. Korsetten är annars bra men spänner på min redan spända mage så det är högst oangenämt. Tänkte ändå att den kan fungera på den långa matrasten utomhus på dagis då jag står i en timme och femton minuter. Elektroderna fungerar på det sättet att de skickar impulser till hjärnan som ersätter smärtimpulserna jag har, hjärnan kan nämligen tydligen inte registrera två smärtimpulser från samma ställe samtidigt. Jag hoppas de fungerar, att ibland ha lite mindre ont vore underbart. 

Annars så mår jag lite bättre. Den värsta stress-ångesten har dämpats och jag kan se ljust på saker igen. Har börjat gå och simma ett par gånger i veckan vilket känns fantastiskt skönt. Försöker aktivera mina stela och sovande muskler och hoppas samtidigt att lite spänningar släpper. Känns som en oändligt lång väg till den där löpturen, men har väl ändå tagit ett steg i rätt riktning. På måndagen om två veckor skall jag tala med en psykolog. Hoppas det känns bra. 

Om barn

Det är väldigt givande att jobba med barn och samtidigt väldigt, väldigt utmanande. Barn är verkligen bäst på att ta fram både de bästa och sämsta personlighetsdragen hos mig. Det är lätt när allt går bra och jag har ro att vara mig själv men åh vad jag får passa på ibland att inte falla i skrikfällan. För tillfället är jag expert på att hålla in frustrationsskrik, ja till och med suckar. Det är bara att stänga ögonen, släppa ut lite luft ur munnen och förklara saken sakligt en gång till. Jag får inte tappa fattningen. Så enkelt är det. Ibland förvånar min självbehärskning mig. Men jag undrar om jag skulle klara av samma sak med egna barn. Knappast. Att vara mamma är inte ett yrke, att vara gruppassistent är.

Det bästa med att jobba med barn är glädjen. Hur glad jag blir när vi alla är samlade och sjunger Trulle-sånger. När barnen säger snälla saker till mig och frågar om  allt precis hela tiden. När barnen skrattar så de kiknar åt något jag gjort. När de vill rita, spela, leka, mysa tillsammans. När någon kommer fram och vill sitta i famnen, blir kramad, eller tröstad.  När någon ger mig en pillemarisk blick. När någon stryker med sina små fingrar över min arm och jag ryser för att det är så skönt och fint. Det bästa är att veta att jag finns där för dem och att jag tycker om dem och de tycker om mig. Barn alltså ♥

mission stänga av hjärnan

Gillar Viggos "Do I look like I give a fuck"? attityd på bilden. Jag tror visst jag tänker inspireras av honom. Jag skall nog bara se på serier och undvika att tänka denna vecka. Ypperligt med förlängt veckoslut dessutom!

längtan

Jag längtar efter sommaren. Jag brukar oftast längta efter våren, men
åh vad jag läntar efter sommaren nu. Jag längtar efter ledighet. Goda frukostar,
tidiga morgnar med tid för vad helst jag vill och utflykter till valfri lummig dunge.
Jag längtar efter att kunna slänga kameran över axeln och trampa iväg med cykeln.
Jag längtar efter att inte behöva tänka på något särskilt. Att inte ha ansvar för någon
annan än mig själv. Och sommarklänningar och sommarkjolar och sommarskor!
Allra mest längtar jag nog på bröllopet!

det där om att livet går i vågor

Den senaste tiden har inte varit lätt. Det har varit otroligt påfrestande att studera och arbeta samtidigt. Jag är inte en kvällsmänniska och spenderar helst min tid i soffan efter kl 17. Nu har jag varit tvungen att jobba fram till läggdags (och veckoslut) vilket definitivt satt sina spår. Jag är ofokuserad, trött, vresig och ständigt irriterad. Jag glömmer viktiga grejer och är ordentligt virrig. Jag sover korta nätter och hjärnan går på högvarv. Omöjligt för mig att koppla bort och koppla av. Allt resulterar naturligtvis i utmattning och ångest. Hej, hej ångest. Det var inte länge sedan sist.

Jag var rädd att det skulle gå såhär. Jag var till och med förberedd på det. Jag visste att det skulle bli såhär. För jag valde det. Denna stress och ångest är inget emot den stressen och ångesten jag skulle känna om bröllopet inte blev av. Vad är några veckor ångest mot att få fira livets största kärleksfest? Oerhört ansträngande för alla involverade men värt det. Tack och lov alla gånger värt det. Annars skulle jag ju nog bli knäpp. Förvisso är jag kanske redan knäpp men denna knäppgök får åtminstone gifta sig och dela livet med sin kärlek.


Till all tur har den värsta stressen lagt sig (sov rentav nio timmar mellan lördag och söndag) och jag känner att jag kan hantera mitt humör bättre. Jag vet att flera stressvågor väntar på mig, men jag tänker inte vänta på dem utan paddlar på.

Det som är

bild: Lars Rebers

Det känns som att jag står inför ett brytningsskede. Jag hoppas att jag gör det. Jag känner en sedan länge bortglömd iver. En iver för mat. Inte en "åh vad jag längtar efter rödbetor och karelskapiroger", utan en "jaha, hur kan jag laga en egen version av det här då?". Jag saknar visserligen fortfarande rödbetor och blomkål av hela mitt hjärta men känner mig inte alltför nedslagen. Tvärtom ser jag nästan litet fram emot utmaningen i att hitta på rätter med allt jag tycker om som ändå är relativt tarmvänliga. Jag har hittat på en hel del nya rätter jag njuter av och känner en allt mindre stress över mat och tarm. Min mage är ständigt svullen och uppblåst men mer sällan ond. Horrormagen har jag inte upplevt på länge (senast på hösten tror jag minsann). Jag har mindre ångest över gas och tarmfunktioner och känner en livskvalité återvända. Jag skäms mindre och vågar allt oftare gå på toaletten hos andra trots nyckfull nöd. Jag är inte lika rädd mer. Och det är kanske det skönaste. Jag är osäker på hur mycket som tarmen eventuellt repat sig och hur mycket som är tack vare psyket. Det nyfunna modet är egentligen inte alls nytt utan har byggts upp under fem års tid. Jag har bit för bit kämpat för att återfå kontrollen över mitt liv. Men precis som livet förändras förändras också tarmen. Jag har ingen aning om hur tarmen kommer att fungera imorgon. Vilket bekymrar mig. Dock inte så mycket.

Slutarbetsåret

Det slår mig ibland att det faktiskt är mitt slutarbetsår. Sedan är jag klar. Jag har min examen och tänker inte ta upp en magisterexamen på många år. Och jag känner att jag skulle vilja fokusera mer på det. Njuta av att vara sista årets studerande. Nu har jag så mycket andra tankar som kretsar kring daghemsarbete och bröllop. Å andra sidan är det kanske bäst så här. Att jag inte har tid att tänka för mycket. Jag har ju lätt för att panikera över påhittade scenarion. Älta över något som eventuellt aldrig inträffar och sådär.

Det är ändå en svindlande tanke att faktiskt examinera efter fyra års studier. Nästan ogripbart. Vad har jag åstadkommit och vad skall jag åstadkomma? Den främsta känslan är lyckligtvis belåtenhet.

Jag är självsäker i mitt bildspråk, känner mig kreativ och är nyfiken på nya utmaningar. Jag har producerat ett slutarbete som motsvarar mina förväntningar och lärt en hel del om mig själv på vägen. Vilken tur att mitt undermedvetna styrde mig mot Silvergrön. Jag vågar nästan inte ens tänka hur annorlunda min situation skulle vara om det inte vore för det här arbetet. Hur mycket mod och beslutsamhet arbetet gett mig. Allt skall tammifan* ordna sig!
Särskilt idag känner jag  det är dags att sluta tycka synd om mig själv. Förhoppningsvis är det en bestående känsla, eller åtminstone en känsla som sträcker sig litet längre än idag.

*Gärna med en uppskruvad sibbodialekt à la papa

dagen som inte blev

Usch, fy, jag mår så fruktansvärt illa. Hade haft en tung vecka och såg fram emot en god natts sömn. Vaknade istället mitt i natten av att Viggo stirrade på mig och att ett vidrigt illamående knep i magen och stockade sig i halsen. Hoppas jag inte fått någon bobba av barnen. Att må illa är nog bland det värsta jag vet. Förutom att illamåendet är obehagligt och irriterande är jag grymt besviken över att mina veckoslutsplaner förstördes. Jag sov dåligt, vaknade tidigt, kunde inte njuta inte av någon mat, hade ingen orsak att sätta på mig läppstift och min efterlängtade loppisrunda blev definitivt inte av. Åhh, besvikelsen och frustrationen. Illamåendet går i vågor och ibland klarar jag knappt av att röra på huvudet än mindre att läsa något. Fy fan ändå.

Tur att åtminstone liljan är vacker och att Viggo håller mig sällskap (han har jamat förskräckligt det senaste dygnet. Han saknar säkert Ruben precis som jag).

Inredningsdrömmar

Jag är omåttligt kär i vår nya soffa. Den är både bekväm och snygg och förbättrar definitivt intrycket av vardagsrummet. I samma veva bytte jag Rubens skrivbord mot mitt och vips kändes hela rummet ljusare och större. Vilket naturligtvis gav upphov till nya ideér för hur rummet kunde förbättras ytterligare. Jag drömmer om bokhylla och snygg förvaring. Tänker definitivt ta en loppisrunda snart!

Lill Viggus

Viggo trivs i vår nya soffa och ockuperar den dag som natt. Inte mig emot, han känns nästan som en "vanlig" katt där han ligger i soffan som en kattlimpa. Han låter mig komma rätt nära men vid ett avstånd på ca 30 cm tar det stopp, då stiger han abrupt upp och springer bort.

Morgonljus

Jag har svårt att vara i nuet. Längtar och önskar mig bort. Till framtiden var allt har ordnat sig.
Jag längtar efter en frisk kropp, nytt boende, mellanåret, ny blogg och mer tid för vänner. Jag längtar efter löpturer, kläder som inte spänner, grönt gräs, olja på duk och goda middagar. Jag längtar efter att längta mindre.
Jag är nöjd och samtidigt djupt olycklig i nuet. Det mesta är riktigt fint, men sedan finns det omständigheter som överskuggar det fina. Det är då det blir svårt.

Nedan fina saker i nuet. Morgonsol. Mys med Ruben. Ny soffa (finare i verkligheten). Viggo.

5

5 saker jag brukar säga
- Jag är HUngrig!
- Jag måst på vessan
- argh, stööön, jag har så ont
- Vad tänker du på?
- Jag älskar dig!

5 saker jag brukar tänka

- Vad skall jag äta?

- Vilken ost skall jag använda?

- Vad tänker han på?

- Sedan när jag är frisk skall jag göra det och det och det

- Varför är livet så satans orättvist?

5 saker väldigt få personer vet om mig

- Jag tänker alltid ekologiskt fastän jag inte handlar (både köpa/göra) ekologiskt

- Jag avskyr att ha korta naglar

- mina fisar luktar sällan illa nuförtiden (great success!)

- Jag drömmer i hemlighet om en tatuering i svanken
- Jag kan vara sur och bestämd (Ruben sade att jag skulle skriva det)

5 saker jag älskar att göra

- Att somna nästan direkt när jag lägger mig ner i sängen (stal svaret av Ida)
- Att äta gott
- Att ha flow när jag skapar
- Att skratta mig fördärvad med valfri person
- Att se årstiderna ändra under springturer (suck, när skall den dagen komma igen?)

5 saker som jag vill ska hända innan året tar slut

- Att ljumsksmärtorna skall försvinna så att jag kan röra på mig igen

- Jag vill hitta något trevligt mellanårsjobb

- Flytta till en annan lägenhet

- Ha ett ett fantastiskt bröllop

- Resa till Liverpool med Ruben min

5 saker jag beställer utomlands

- Vad jag tror är gott och som upprör min mage minst.

5 saker jag saknar i min garderob

- Bekväma bootcut jeans
- En lång öppen tröja
- Ett par gå-vänliga vår/höstskor
- En längre motionsjacka
- Ett par icke skavande gymnastikskor
(- Lösa t-skjortor och andra kläder som ersätter allt som är för smått)

5 saker som doftar underbart

- Växtligheten efter ett sommarregn

- Rubens egna och parfymdoft blandade

- mina egna parfymer

- skogen

- Stekt halloumi

5 saker jag vill bli bättre på

- Att orka fastän det är supersent

- Inte få ångest över mitt utseende

- Inte panikera över påhittade scenarion 

- Hålla kontakt med fler människor samtidigt

- Grafisk Design

5 saker jag skrattar åt

- Mina egna fisar

- Andras fisar

- När jag spexar för mig själv eller Ruben

- När Fio eller Ruben spexar

- Karinkonstgrepps blogg!

5 saker som gör mig till mig

- Att jag skrattar åt och med mig själv

- Att jag älskar allt som involverar god mat i gott sällskap eller ensam

- Att jag är öppen med hur jag mår och vad jag gått igenom (stal svar av Ida igen)

- Att jag är brydd och obrydd samtidigt

- Att jag sitter på wc:n med dörren öppen

footsteps on the city ground

Det är en konstig tid nu. Jag har börjat jobba på dagis 9-15 alla vardagar samtidigt som jag försöker hinna med slutarbetet och har inte riktigt hittat balansen än. Känner mig lätt stressad då jag inte hittat rytmen. Men den kommer nog så småningom. Arbetet är kul, vilket är viktigt för orken. Har även varit väldigt insnöad i Eragons fantasyvärld och har även kanske därför känt mig ganska distanserad från vardagen. Vill sätta tid på slutarbetet, fixa det praktiska kring bröllopet och få ordning på smärtorna.
Känner att jag inte har ro med bloggen fastän jag av gammal vana formulerar blogginlägg i mitt huvud (tänk om allt jag någonsin formulerat i huvudet skulle ha publicerats.. skulle vara storbloggare vid det här laget) och har inspiration. Men en sak i taget. Måste försöka komma ihåg att allt har sin tid och att det inte är någon vits att försöka hinna med allt på en gång.

Kul saker
- vår nya soffa kommer i februari
- jag har ännu blombuketter kvar från vernissagen
- jag kan spara lite pengar
- jag har mycket att läsa
- är mycket utomhus tack vare dagisarbetet.

mindre kul
- jag har mindre tid -> risk för stress
- har dåligt med ro

100happydays

Tänkte att det är passande att avsluta mina 100happydays (helt för långt projekt i min smak) med lite kärlek. Kärlek är väl ändå det som gör mig allra, allra lyckligast. Och kärlek innefattar så himla mycket.
Allt från husdjur, mat (JA!), hobbyn, vänner, familj och min livskumpan. Det är bra att inleda det nya året med kärlek. Och i år är det äntligen dags för Rubens och min stora kärleksfest! Som jag väntar. Det hela känns ibland overkligt men ju mer planer som verkställs desto verkligare blir det. Senast den fjärde juli i varje fall.
Det skall bli fantastiskt att få deklarera och dela med mig av mitt stora förråd av kärlek. För kärlek har jag gott om. Både kring och i mig. PUSS!

99. Valfriheten

Jag har läst mycket bloggar på senaste tiden. Briljanta bloggar skrivna av briljanta kvinnor. Jag råkade läsa en diskussion om amning. Eller rättare sagt om då när en inte vill amma. Jag känner starkt att jag inte vill amma. Får lätt obehag vid tanken av det, känslan av det. Dessutom ser jag fler fördelar med att inte amma. Eftersom jag extremt lätt blir extremt trött är det ju en fördel att ge mjölk* via flaskan då båda föräldrarna kan dela på matningen. Och jag slår dövörat till alla "biologiska invändningar" - barnet kommer att bli/må hur fint som helst så länge hen är högt och innerligt älskad! Mindre trött och obehagsfri mama = lyckligare barn. DOCK, för att knyta an till blogginlägget jag läste, är jag livrädd för hur jag skall bli bemött av vårdpersonal när jag lyfter fram min önskan om att vara amningsfri. I inlägget fanns det gott om hemska exempel på hur mammorna inte fått information om flaskmatning eller hur det hela inte ens varit ett alternativ, inte ens existerat. Tänk om ingen hjälper mig? Tänk om de bara är hånfulla? Tänk om de inte ger mig valet? Min tillit för vårdpersonalen är ju inte precis stor till att börjas med.. och när det kommer till moderskap tycks den allmänna uppfattningen vara att allmänheten får lägga sig i och uttrycka sina åsikter oberoende om modern vill det eller ej.
Nå, till all tur så vet jag att valet är mitt och ingen annans och på senaste tiden så har jag haft härliga läkare, så utsikterna är i vilket fall som helst bra. (är inte gravid, mensar ordentligt just nu) ( vill också tala om valfriheten att inte vilja ha barn men orkar inte just nu)

Och avslutningsvis så vill jag ju ändå säga att jag naturligtvis kommer att amma om jag får lust för det eller om barnet annars skulle dö om jag inte gjorde det.


*min mjölk då, läste att det skall finnas pumpar för det?

98. all I want for christmas (forever) is you.

Jag har jobbatjobbatjobbat och lästlästläst. Jobbat maniskt på Arena layouten. Blir alltid i ett flow när jag gör layout/ombrytning och glömmer bort tid och rum. Nu är dock filen ivägskickad och jag kan dra ner på mitt datorsittande. Jag har läst väldigt mycket, flera timmar om dagen och njuter otroligt. Lånade Eragon-serien av en vän och har nu läst ut bok ett och två (alltså språket i den första boken är ju bedrövligt!) och skall påbörja bok tre imorgon. Det är ibland problematiskt att vara en snabb läsare. Jag läser ungefär 100 sidor på en timme (förutsatt att språket är svenska och flytande) och plöjer lätt igenom 700 sidor på ett par dagar (läste Hp 5 på en dag som 12-åring). Mitt snabba läsande gör dock svårt för mig att packa rätt antal böcker för resa *lyxproblem* och hindrar mig från att läsa böcker skrivna i t.ex Jonathan Safran Foers stil. Jag har flera gånger försökt läsa hans böcker men hans hektiska dialoger och snabba rabblande blir helt enkelt för förvirrande för mig då jag själv förflyttar mig så snabbt fram. Jag läser mer helheter än detaljer och det händer ibland att jag spoilar för mig själv vid avgörande handlingar eftersom mitt öga redan registrerat det följande stycket. Svårt att förklara men jag har också väldigt lätt för att snabbt ögna igenom texter och hitta rätt ord som söks. Det blir även problem om texten inte är tillräckligt flytande eller innehåller alltför svåra facktermer eftersom min förståelse lider av den snabba läsningen. Sedan blir jag dessutom snabbt frustrerad om det går för långsamt så min upptagningsförmåga är väldigt beroende av textens flyt. Jag gillar att min lässtil lite känns som en superkraft (vad man nu sedan har för nytta av den?) men harmar mig samtidigt över att en hel del böcker och information faller bort. 

På tal om snabbhet så vankade jag likt en pingvin på kvällspromenad och njöt av den friska havsluften och
mörkret som skyddade mig. Borde gå ut oftare när det är mörkt, märkte att farthetsen inte alls är lika hög och att jag inte alls är lika otålig som när det är ljust. Nu skall jag äta risnudlar, kamma mitt flottiga hår och sedan se på fotboll.

97. omslag

96. Livskvalitén.

Lyssnar på This warm december, A brushfire Holiday Vol.1 med Zee Avi och Matt Costa och G.love och Jack Johnson. Härligt.
Blev så himla glad av mitt urolog-besök idag. Jag berättade om veckan som varit och sade att jag börjat simma och hur skönt det känns. Och urologen blev så innerligt glad för min skull! Vilket ökade min glädje ytterligare. Hon sade att min livskvalité definitivt förbättrats och att det är fantastiskt. Jag är beredd att hålla med. Just nu, idag, känns allt överkomligt. Och det ni, det är betyder så otroligt mycket. 
Jag gläds över jullovet, löften om härliga skogspromenader, släktbesök, nepalesisk mat, nya hobbitt filmen och att få se en hel del vänner igen. Jag gläds över att känna mig glad.

Känner mig fin i min nya halsduk och min loppade vinterkappa.

Gläds över att förra årets vinterskor ännu är högst användbara och otroligt bekväma. Väl spenderade dyra pengar. (skrattar åt mina korvade långkalsonger)

95. fall vita snö

Tillsvidare har självhjälpen gått bra. Jag har knappt tänkt på slutarbetet utan sysselsatt mig med filmer, bra samtal med vänner, sudoku, promenader och våga mig till simhallen. Det känns rätt bra nu. Tog naturligtvis i helt för mycket vid simningen och känner mig rätt söndrig och är lätt oroad över det, men planerar ändå snart en till tur till simhallen. Men den här gången kanske för att vattenlöpa. Rörelserna vid vattenlöpning borde vara bättre för onda ljumskar och stärker säkert dessutom bäckenbottnets muskulatur. Just nu njuter jag även extra av de stora vackra snöflingorna som dalar ner. Utomhusluften är frisk och sovrummet var så ljust när jag vaknade idag att jag trodde solen sken. Nu har de visserligen lovat regn för imorgon men det är väldigt fint för stunden. Inkommande vecka är fylld av ombrytning för Arena tidningen vilket blir både stressigt och himla kul samtidigt. Min kreativa nerv mår bra i varje fall. Jag drömmer om att paja Viggo och mina förhoppningar är inte helt osannolika då han varit mycket modig på senaste tiden. Hans prat är dock fortfarande ett olöst mysterium. Vad vill han?
Imorgon hoppas jag på en kort och lugn promenad och på att kanske ha ro att göra ett kort blogginlägg.