folklore Fanny

Det piskar snöslask mot fönstret och det börjar skymma. Jag drömmer om vår, långt hår och springturer.
Men kanske tar vi julen först. kram!

Sara

ölg

Det skulle vara trevligt med en skanner. Men ett stycke älg kommer här i varje fall!

svårmod & världens finaste

Kvinnoserien börjar så småningom bli färdig. Jag har svårt att välja bilder och velar av och an över texten. Måste nog äta en glass istället.

Cirkelkjolen

Jag har under nästan en månads tid känt mig obekväm och ful. Kläderna har spänt, inte inspirerat eller bara varit fel. Det är frustrerande. Speciellt för mig som haft en lång väg för att hitta vad som är jag.  Men på fredagen för en dryg vecka sedan kände jag mig för första gången på fyra veckor fin. Det var en fantastiskt befriande känsla. Allt tack vare kjolen ovan! Kjolen köpte jag för 4 euro på loppis efter en stunds tvekan då jag var osäker på längden (just ovanför knäna).Till all tur tog jag den ändå. För problemet (som vi talade med Julia) med att inte ha något att sätta på sig beror hemskt sällan på att faktiskt inte ha kläder, utan på att man inte har något som passar för den man vill vara just då.

Jag börjar vara trött på korta kjolar och då 90% av mina kjolar är korta så uppstår såklart det här problemet. Det kan tänkas vara ett löjligt problem men faktum är att det är otroligt energikrävande. Åtminstone jag har helt tillräckligt med andra faktorer som stressar mig och som gör mig osäker och då skulle det underlätta att inte behöva fundera på kläbiten. Det är få saker som är så jobbigt som att känna sig obekväm i sig själv. För mig blir det faktiskt så jobbigt att jag har svårt att vistas kring folk och steget att gå utanför lägenheten ger ångest. 

Det komiska är att det ofta är fast från hemskt lite. Min ångest mildrades av att äta lite bättre och en 4 euros svart cirkelkjol! Plötsligt hade jag massor att sätta på mig och kan rikta min energi på annat! (som skolarbete t.ex……..)

Jag har inte på länge ritat ordentligt men kritzlat desto mer

ryck på axlarna bara

Sol! Det känns som om jag inte sett solen på flera dagar, men nu ger solens strålar färg åt den numer trista utsikten från femte våningen. Har inte bloggat, skrivit dagbok eller lagat god mat på väldigt länge känns det som. Istället har jag haft ont, varit trött och seg, sett serier och läst en massa. 

Känner mig inte särskilt stressad eller nedstämt bara väldigt 'duvi' i huvudet. De senaste veckorna har dock varit ganska jobbiga då Ruben varit på praktik i sibbo och jag varit här uppe och ensamheten var skön i ca fem timmar..  Fio var på besök, jag har rest mycket av och an och kroppen känns helt slut av all smärta och avsaknaden av motion. Jag har kämpat mycket med min självförakt och längtar efter att känna mig energisk igen. Jag läser svåra böcker om svåra teorier, böcker om feminism och böcker som påminner helt för mycket om den hemliga historien. Jag orkar inte städa och alla fina kläder känns obekväma. Mina pengar far till räkningar för hälsovård och jag borde verkligen minska på sockerintaget. Men allt det här känns hemskt tillfälligt. Vilket det ju också är. Det som känns jobbigt är att det är en lång tillfällighet som jag inte rår på. Jag hoppas att min magnetröntgen om ett par veckor skall sätta slut på den här tillfälligheten för jag är så evinnerligt trött på att börja gråta av att sätta på mig strumpbyxor. Ovan en liten teaser från min kvinnoserie. 

patient nr 1012749578324546165

Du har ett vackert namn, sade någon. Barnen måste vara så avundsjuka på ditt efternamn, sade en annan. Den tredje sade att jag hade en fin tatuering men den fjärde sade att de inte kunde ta emot mig.
Den femte förstod mig inte, inte heller den sjätte, eller den sjunde och den åttonde sade bäst att du går till någon annan. Och jag grät öppet på gatan. För deras ignorans smärtar mer än smärta.

Och jag undrar hur i all världen är det möjligt? Hur i helvete kan det vara så?

Jag vill ju bara ha vård skrek jag åt henne i telefonen. Vänta jag kopplar vidare sade hon.