(bilden har pappa tagit)
Hästarna tittar upp när jag springer förbi,
asplöven dallrar i vinden och jag är lätt anfådd.
Luften doftar regn, vägen känns behaglig under
fötterna och Justin Vernon sjunger på låg volym.
Jag har ingen som helst aning hur länge jag har
sprungit, vad klockan visade när jag startade, hur
lång väg jag har kvar eller vad pulsen är. Vad skönt.
Jag känner välbehag och endorfinet får mig att le.
Det är så här jag vill att det skall kännas när jag springer.
Kan hända att det här låter helt obekant och overkligt.
Det fårvånar i alla fall mig själv lite. Är det
sant det jag skriver? Att springa skulle vara skönt?
Kommer så bra ihåg alla åren som jag sprungit,
Aldrig under en längre tidsperiod som nu, men
jag har ändå alltid sprungit. Men det har aldrig
varit skönt.
Sprigning har jag förknippat med blodsmak i munnen,
tunga ben, andan i halsen, svarta prickar framför ögonen
och den maniska "när tar den här länken slut?" tanken.
Det var helvete från början till slut. Jag kände mig
tvungen att springa. "Måste ju ha bra kondition, alla
andra gör ju det" och det eviga "jag vill bli smal".
Avskyvärt.
Ingen som helst respekt för min egna kropp eller
mitt välmående. Bara en massa skit.
Har ingen aning när vändpunkten kom. Mognade
väl under åren och ideal hetsen lade sig.
Till all lycka.
Det som jag gör nu gör mig lycklig. Äntligen har
jag hittat min grej. Inga mål, ingen prestationsångest,
ingen tidtabell. Bara jag. Jag som springer.
