we could close the curtains and pretend like there's no world outside

Steg upp kvart över sju idag, förvånansvärt svårt var det även om jag
är en obotlig morgonmänniska. Kan bero på att jag fått sova ut varje morgon
i över en vecka nu. Tog i varje fall efter morgonmålet en promenad till simhallen.
Perfekt uppvärming och bra sätt att vakna till. Simmade inte utan prövade deras gym.
Inte så vidare, men för 3, 70 så skall man väl inte klaga. Huhhu, alltid lika skönt att röra
på sig. Har blivit alltför litet av den varan den här hösten. Visserligen tar jag promenader
dagligen men ett riktigt ordentligt gympass gör nog susen! Nackdelen är att knäet börja
värka igen, måste ha haft tyngdpunkten fel på något sätt. När jag kom ut stålade solen,
och det var super skönt väder. Lunkade långsamt (för att den kräftrödafärgen från ansiktet skulle
lägga sig lite) till Rubens skola för att äta. Stal sedan cykeln och är nu hemma.
Har bott över en vecka här nu, "officielt". Det har varit jätte skönt och roligt. Vi ser på filmer,
lagar mat, Ruben lärde mig att dansa vals och så går vi på äventyrspromenader (jätte farliga).
Har haft turen med en himla massa självstudier så jag har i lugn och ro fått sjunka in
i vår nya, gemensamma vardag. Nu skall jag fixa klädskåpet och sedan skall jag nog bara läsa.
Har förörvrigt läst ut, Ockupanterna av Thomas Kanger och Den vita tigern av Aravind Adiga,
den senare snäppet bättre. Skall ha ett finska föredrag snart (USCH HATAR DET) så tänkte
för första gången i mitt liv läsa en finsk roman. En finsk översättning av Indecision, Benjamin Kunkel.
Vi får se hur det går..
åh saknar en massa människor men vi kommer ner på onsdagkväll till all tur!

älskade böcker!

En av de helt klart bästa sakerna den här hösten har varit min bokläsning.
Äntligen har jag känt att jag haft tid att läsa böcker. Och jag har läst en himla
massa otroligt bra böcker. Känner mig som 11 år igen, slukar bok efter bok.
I förrgår slukade jag två böcker på raken, en om Joseph Beuys och en om Harro
Koskinen. Så mina eviga planer om att läsa mer konst har äntligen påbörjats.
Har hunnit läsa om bland annat Ellen Thesleff och Werner Holmberg. Frågan
är vem skall jag läsa om tillnäst? Har en bok om -ismer som väntar men det är
högst en timmes läsning och börjar känna att jag har läsabstinens. Härligt!
Vill läsa personporträtt, klassiker och nya, gamla böcker i alla tänkbara genrer.
Så himla fint med ett ordentligt bibliotek med stort urval, dessutom på gångavstånd
men så att man ändå får lite frisk luft.
(tråkigt när jag inte kan publicera bilder, meh)

Nytt kapitel

I och med att min sommar och början på min höst varit så tung
att jag inte visste hur jag skulle vara, känner jag att det är viktigt
att verkligen uppskatta hur mycket bättre det känns nu. Så
även om min dator har så gott som sippat (därför bildbrist) njuter
jag och har njutit av en hel del. Speciellt njuter jag av att göra mat åt
Ruben och mig med bakgrundsmusik, gå till biblioteket och låna konstböcker
och snöa in sig i massa konst (älskar det!), göra min allra första kortfilm (med Julia) och
få bra kritik för mitt reportage, tala i telefon med vänner och familj, se filmer
och inreda vår lägenhet. Tända på levande ljus, ligga i soffan, spana ut över parken och dricka
svartvinbärssaft. Planera framtiden och se Ruben spela ishockey. Veta att Fio har det bra
och hälsa på skolkompisens katter. Äta kopiösa mängder kinamat och sova tillsammans
varje natt.
För det är nog det bästa. Att vi klarat ett helt år i distansförhållande med 500km
och dyra tågbiljetter ifrån varandra. Det var det fittigaste någonsin.
Att inte kunna kramas när det behövdes, blir tröstad eller ansikte mot ansikte
disskutera något. Att inte kunna se ansiktsuttryck,de skrattande och
retsamma ögonen, inte kunna avsluta ett samtal utan att gråta
av saknad.Att stirra ut genom fönstret och önska att se en välbekant
gestalt komma gående emot, men veta jag ännu är 12, 13,14,15 nätter ensam.
Stressen över att pengarna inte skall räcka till tågbiljetterna,
och att tiden ändå kommer att kännas tusen gånger för kort när vi väl ses.
Att inte få hålla i hans stora, varma, starka händer när jag ville. Att ständigt
längta, längta så förbannat. Så mycket att man ville gå av.
Men vi klarade det!
och nu bor vi tillsammans resten av livet.

Ruben och havet

håriga ben?

Har redan en längre tid funderat om jag borde publicera en bild på
mina håriga ben. Men kom idag till den slutsatsen att jag inte tycker det
är särskilt snyggt. Så på samma sätt som jag inte publicerar en bild på
mitt bakhuvud med skitigt hår så låter jag mina benhår vara i fred. Det betyder
ju icke desto mindre att jag inte har håriga ben. Och varför jag ens från första början
funderade på mina håriga ben är en hårdebatt jag kom över.
Den här unga kvinnan hade publicerat ett porträtt av sig själv på facebook var
man ser att hon har hårig armhåla.
På grund av hennes bildtext förstod jag att syftet varit att provocera lite grann. Jag kände
mig dock inte ett dugg provocerad utan tänkte bara att hon är snygg. Det som provocerar mig
något förbannat å sin sida är hur evinnerligt provocerade männen är. Jag kan inte förstå.
År 2012, snart 2013 och vi håller fortfarande hårdebatter!? Alltså blir så trött och le. Plötsligt
tycker man (män) att man har all rätt i världen att skrika ut och äckla sig över någons kroppsbehåring.
Elaka kommentar utan grund. Skulle du berätta åt din kompis att fyfan vad ful din frisyr är? förhoppningsvis, nej. Men att kommentera ens armhålor är okej? Det är ju bara för äckligt med hår under armarna,
usch, fyfan, ta bort det! Så jäkla fult och vidrigt!
Porträttet hade fått nästan 500 likes och lika många kommentarer, varav jag läste kanske 100.
Varannan kommentar var av en man som äcklade sig och varannan var av en kvinna som försvarade sig.
Av de hundra kommentarerna jag läst, fanns där inte en endaste en man som sa att hon var fin, eller
argumenterade emot en annan man. Eller så var det "fint.." med drypande ironi.
Jag blir så ledsen.
Och det fick mig att fundera, vad skulle hända om jag gjorde samma sak?
Här på bloggen skulle någon knappast komma med elakheter det är ju bara ni, mina vänner
som läser. Men vad om jag satte en bild på facebook? Utan bildtext och utan provoceringsbaktankar.
vad skulle hända? Skulle jag få likadana kommentarer? Kanske ingen skulle våga, men jag slår
vad om att många skulle tänka samma sak som männen ovanför har sagt högt. Och i och för sig,
det är inget fel heller att tycka något är fult, så länge personen i fråga är omedveten om det.
Men hur många, "vacker" kommentarer skulle bilden få?
knappast lika mycket som mina icke-håriga bilder fått. Eller vad tror ni?

sista natten

Natten mellan idag och tisdag, blir den sista natten jag sover ensam.
Det är obeskrivligt skönt och lite spännande också. Firar med glutenfria pepparkakor
toppade med bredbar getost och dricker varm svartavinbärsaft till det. 
På fredagen flyttar jag. Till Vörågatan 4, femte våningen och utsikt över dammen i parken.
Rubens familj var och hälsade på i helgen och hämtade med matbord och soffbord. Nu är det
inte mycket som fattas. Eller tja, jullov skulle sitta fint. Är så galet skoltrött.
Imorgon skall Julias och min kortfilm presenteras. Det var ett intensivt projekt och jag
funderar om jag skall publicera den här.
Känner att huvudet är väldigt tungt men tomt på samma gång. Tror att jag som vanligt
den här tiden av året påverkas av mörkret. Snön skulle faktiskt ha fått stanna kvar.
Då den kom kändes det som ett skönt, nytt, vitt blad, nu känns det som om vi gått bakåt
i tiden igen. Medan mina vänner åker till Paris nästa vecka, skall jag utforska Vasas bibliotek
och simhall. Det lär blir skönt. Ha det så bra, hälsar tråk&tröttbloggen.