Idag försöker jag mig igen på att försöka förklara min kärlek för Ruben - en uppift som känns omöjlig. Jag tänker ändå göra ett försök. Skam den som ger sig.
Att älska Ruben är lätt. Vem älskar inte en stark, stilig och skäggig björn? Okej, nämen påriktigt. Han förstår mig. Han håller om mig hårt, säger att jag älskar dig mandi, precis varendaste en gång jag är ledsen ( vilket är var och varannan dag, vi skyller på hormoner). Ibland laddar han t.o.m ner fart app på sin telefon bara för att jag skall bli glad. Men han låter mig också vara ledsen då när han vet att jag behöver det.
Det känns som om han skulle göra vad som helst för min skull. Han finns alltid där, ingen skillnad att är jag trött, irriterad, har ont i magen eller något annat fnatt. Lojalare pojkvän får man leta efter (öfter). Jag behöver aldrig känna mig ensam eller osäker för jag vet att han finns där vid min sida oavsett vad som sker. Han stöttar, stöder och uppmuntrar. Tröstar, berömmer, petar mig i näsan och ser till att jag mår bra. Han ser till att jag känner mig som det finaste som finns. Jag förstår inte hur han kan ha ett sådant oändligt tålamod när det kommer till mig. Ruben, du är beundransvärd.
Jag kommer så bra ihåg en av de första nätterna vi sov tillsammans. Han tog min svettiga hand och sade Mandi, jag vill veta allt om dig. Och det här var inget som han bara sa utan menade det helt på allvar. Minsta lilla oupplösta knut skall gås igenom, luskas ut och talas tills den inte finns kvar. Ruben är världens bästa på att tala. Att tala med Ruben är bland det finaste jag vet. Ingen fråga känns pinsam och vi kan tala om allt. Det tar kanske ibland sin lilla tid men det slutar oftast med att vi talat bort halva natten. Att tala är nog det viktigaste som finns. Fastän det kan vara svårt, vad säger man då jag älskar dig känns som om det inte räcker till?
Jag ser på Ruben när han sover och fylls av så oändligt mycket kärlek och värme att det inte är klokt. Tänk att jag faktiskt får älska honom, och tänk att han älskar mig. Jag är så evinnerligt glad över att det är vi.
Vi härjar så att vi får blåmärken, skrattar så vi kiknar, äter tills vi är övermätta och älskar som bara vi kan älska.
Att älska Ruben har alltid varit det självklara. Jag har älskat Ruben som vän och som pojkvän utan minsta uns av tvekan.
Tillsammans har vi varit med om fanstastiska saker, de finaste av minnen och allt det som livet för med sig. Jag älskar Ruben och allt som kommer med honom.
Det känns så otroligt att kunna vara ärlig, att det här faktiskt är sanningen. Det här är ingen dagdröm jag fantiserat ihop, utan det här är faktiskt mitt liv. Vårt liv, Ruben och jag.
Ärliga, roliga, underbara, sportiga, kloka, musikaliska, fantastiska, snälla glada, busiga, rättvisa, snygga, goda, tåliga, känsliga, lugna, starka, intelligenta och vackra Ruben.
Min bästa vän, min älskade Ruben.
Jag älskar dig oändligt.
(och jag har inte ännu heller lyckats förklara mina känslor för dig) |
|
|
|
|
|
5 kommentarer:
så fint, ni e no jättesöta tillsammans :)
/sara
tack!
Ojoj tjääärlek asså he nog så fiint he. Ni är urfina tillsammans! Snart ses vi! :)
dethär var nog det finaste nånsin..... vilken text alltså!! och ja tycker att du har lyckats förklara dina känslor så jäkla bra...och kanske man int alltid behöver förklara heller. bara att du finns och älskar honom räcker..det tror jag..fråga fast ruben :) /emppen.blogspot
ps. tusen många grattisar ännu för förlovningen! :)
oj tack för era kommentarer! har varit så i mina egna världar att jag inte märkt dem! tack och kram på er!<3
Skicka en kommentar