footsteps on the city ground

Det är en konstig tid nu. Jag har börjat jobba på dagis 9-15 alla vardagar samtidigt som jag försöker hinna med slutarbetet och har inte riktigt hittat balansen än. Känner mig lätt stressad då jag inte hittat rytmen. Men den kommer nog så småningom. Arbetet är kul, vilket är viktigt för orken. Har även varit väldigt insnöad i Eragons fantasyvärld och har även kanske därför känt mig ganska distanserad från vardagen. Vill sätta tid på slutarbetet, fixa det praktiska kring bröllopet och få ordning på smärtorna.
Känner att jag inte har ro med bloggen fastän jag av gammal vana formulerar blogginlägg i mitt huvud (tänk om allt jag någonsin formulerat i huvudet skulle ha publicerats.. skulle vara storbloggare vid det här laget) och har inspiration. Men en sak i taget. Måste försöka komma ihåg att allt har sin tid och att det inte är någon vits att försöka hinna med allt på en gång.

Kul saker
- vår nya soffa kommer i februari
- jag har ännu blombuketter kvar från vernissagen
- jag kan spara lite pengar
- jag har mycket att läsa
- är mycket utomhus tack vare dagisarbetet.

mindre kul
- jag har mindre tid -> risk för stress
- har dåligt med ro

100happydays

Tänkte att det är passande att avsluta mina 100happydays (helt för långt projekt i min smak) med lite kärlek. Kärlek är väl ändå det som gör mig allra, allra lyckligast. Och kärlek innefattar så himla mycket.
Allt från husdjur, mat (JA!), hobbyn, vänner, familj och min livskumpan. Det är bra att inleda det nya året med kärlek. Och i år är det äntligen dags för Rubens och min stora kärleksfest! Som jag väntar. Det hela känns ibland overkligt men ju mer planer som verkställs desto verkligare blir det. Senast den fjärde juli i varje fall.
Det skall bli fantastiskt att få deklarera och dela med mig av mitt stora förråd av kärlek. För kärlek har jag gott om. Både kring och i mig. PUSS!

99. Valfriheten

Jag har läst mycket bloggar på senaste tiden. Briljanta bloggar skrivna av briljanta kvinnor. Jag råkade läsa en diskussion om amning. Eller rättare sagt om då när en inte vill amma. Jag känner starkt att jag inte vill amma. Får lätt obehag vid tanken av det, känslan av det. Dessutom ser jag fler fördelar med att inte amma. Eftersom jag extremt lätt blir extremt trött är det ju en fördel att ge mjölk* via flaskan då båda föräldrarna kan dela på matningen. Och jag slår dövörat till alla "biologiska invändningar" - barnet kommer att bli/må hur fint som helst så länge hen är högt och innerligt älskad! Mindre trött och obehagsfri mama = lyckligare barn. DOCK, för att knyta an till blogginlägget jag läste, är jag livrädd för hur jag skall bli bemött av vårdpersonal när jag lyfter fram min önskan om att vara amningsfri. I inlägget fanns det gott om hemska exempel på hur mammorna inte fått information om flaskmatning eller hur det hela inte ens varit ett alternativ, inte ens existerat. Tänk om ingen hjälper mig? Tänk om de bara är hånfulla? Tänk om de inte ger mig valet? Min tillit för vårdpersonalen är ju inte precis stor till att börjas med.. och när det kommer till moderskap tycks den allmänna uppfattningen vara att allmänheten får lägga sig i och uttrycka sina åsikter oberoende om modern vill det eller ej.
Nå, till all tur så vet jag att valet är mitt och ingen annans och på senaste tiden så har jag haft härliga läkare, så utsikterna är i vilket fall som helst bra. (är inte gravid, mensar ordentligt just nu) ( vill också tala om valfriheten att inte vilja ha barn men orkar inte just nu)

Och avslutningsvis så vill jag ju ändå säga att jag naturligtvis kommer att amma om jag får lust för det eller om barnet annars skulle dö om jag inte gjorde det.


*min mjölk då, läste att det skall finnas pumpar för det?

98. all I want for christmas (forever) is you.

Jag har jobbatjobbatjobbat och lästlästläst. Jobbat maniskt på Arena layouten. Blir alltid i ett flow när jag gör layout/ombrytning och glömmer bort tid och rum. Nu är dock filen ivägskickad och jag kan dra ner på mitt datorsittande. Jag har läst väldigt mycket, flera timmar om dagen och njuter otroligt. Lånade Eragon-serien av en vän och har nu läst ut bok ett och två (alltså språket i den första boken är ju bedrövligt!) och skall påbörja bok tre imorgon. Det är ibland problematiskt att vara en snabb läsare. Jag läser ungefär 100 sidor på en timme (förutsatt att språket är svenska och flytande) och plöjer lätt igenom 700 sidor på ett par dagar (läste Hp 5 på en dag som 12-åring). Mitt snabba läsande gör dock svårt för mig att packa rätt antal böcker för resa *lyxproblem* och hindrar mig från att läsa böcker skrivna i t.ex Jonathan Safran Foers stil. Jag har flera gånger försökt läsa hans böcker men hans hektiska dialoger och snabba rabblande blir helt enkelt för förvirrande för mig då jag själv förflyttar mig så snabbt fram. Jag läser mer helheter än detaljer och det händer ibland att jag spoilar för mig själv vid avgörande handlingar eftersom mitt öga redan registrerat det följande stycket. Svårt att förklara men jag har också väldigt lätt för att snabbt ögna igenom texter och hitta rätt ord som söks. Det blir även problem om texten inte är tillräckligt flytande eller innehåller alltför svåra facktermer eftersom min förståelse lider av den snabba läsningen. Sedan blir jag dessutom snabbt frustrerad om det går för långsamt så min upptagningsförmåga är väldigt beroende av textens flyt. Jag gillar att min lässtil lite känns som en superkraft (vad man nu sedan har för nytta av den?) men harmar mig samtidigt över att en hel del böcker och information faller bort. 

På tal om snabbhet så vankade jag likt en pingvin på kvällspromenad och njöt av den friska havsluften och
mörkret som skyddade mig. Borde gå ut oftare när det är mörkt, märkte att farthetsen inte alls är lika hög och att jag inte alls är lika otålig som när det är ljust. Nu skall jag äta risnudlar, kamma mitt flottiga hår och sedan se på fotboll.

97. omslag

96. Livskvalitén.

Lyssnar på This warm december, A brushfire Holiday Vol.1 med Zee Avi och Matt Costa och G.love och Jack Johnson. Härligt.
Blev så himla glad av mitt urolog-besök idag. Jag berättade om veckan som varit och sade att jag börjat simma och hur skönt det känns. Och urologen blev så innerligt glad för min skull! Vilket ökade min glädje ytterligare. Hon sade att min livskvalité definitivt förbättrats och att det är fantastiskt. Jag är beredd att hålla med. Just nu, idag, känns allt överkomligt. Och det ni, det är betyder så otroligt mycket. 
Jag gläds över jullovet, löften om härliga skogspromenader, släktbesök, nepalesisk mat, nya hobbitt filmen och att få se en hel del vänner igen. Jag gläds över att känna mig glad.

Känner mig fin i min nya halsduk och min loppade vinterkappa.

Gläds över att förra årets vinterskor ännu är högst användbara och otroligt bekväma. Väl spenderade dyra pengar. (skrattar åt mina korvade långkalsonger)

95. fall vita snö

Tillsvidare har självhjälpen gått bra. Jag har knappt tänkt på slutarbetet utan sysselsatt mig med filmer, bra samtal med vänner, sudoku, promenader och våga mig till simhallen. Det känns rätt bra nu. Tog naturligtvis i helt för mycket vid simningen och känner mig rätt söndrig och är lätt oroad över det, men planerar ändå snart en till tur till simhallen. Men den här gången kanske för att vattenlöpa. Rörelserna vid vattenlöpning borde vara bättre för onda ljumskar och stärker säkert dessutom bäckenbottnets muskulatur. Just nu njuter jag även extra av de stora vackra snöflingorna som dalar ner. Utomhusluften är frisk och sovrummet var så ljust när jag vaknade idag att jag trodde solen sken. Nu har de visserligen lovat regn för imorgon men det är väldigt fint för stunden. Inkommande vecka är fylld av ombrytning för Arena tidningen vilket blir både stressigt och himla kul samtidigt. Min kreativa nerv mår bra i varje fall. Jag drömmer om att paja Viggo och mina förhoppningar är inte helt osannolika då han varit mycket modig på senaste tiden. Hans prat är dock fortfarande ett olöst mysterium. Vad vill han?
Imorgon hoppas jag på en kort och lugn promenad och på att kanske ha ro att göra ett kort blogginlägg.

94. Vardagsbra

1. En morgon var träden täckta i rimfrost och dimma

2. Viggo blir modigare och modigare. För några dagar sedan började han prata. Vad han vill säga är dock oklart.

3. Jag löste ett medelsvårt(lätt) sudoku! Glömt bort hur roligt det är. 

4. Ikväll blir det Rockidolen på Ollis. Jag skall ha glittriga strumpbyxor och sörpla på cola, Kanske blir det dans också!

5. Var på en fin och intressant utställning med Ruben för någon vecka sedan. En fick ta med gratis utställningskatalog = bra för inspirationen!

6. Kata kommer på fredagen! Jag tänker mig fina samtal och god mat! Alltid bra med vänterapi. 

93. Help me from myself

Jag har bestämt mig för att hjälpa mig från mig själv (Tack vare Ruben). Jag har varit lite för länge och lite för djupt i ångestträsket. 100happydays skulle ju faktiskt vara HAPPY days, sättet för mig att lyfta fram allt det goda jag ändå har och inte nuharjagångestigen. Så nu med sju-sex inlägg kvar så skall jag verkligen försöka fokusera på allt bra.
För jag inser nu att jag var väldigt nära att vira in mig i offerkoftan och göra smärtan till min identitet. Och det är ju så himla svårt för mig. För samtidigt som jag borde fokusera på det som är bra mår jag paradoxalt nog bra av att få tala om det som gör att jag mår dåligt. Problemet är att hitta balansen. Att få lufta min ångest men inte gräva ner mig. Jag antar att det är extra svårt nu då det som stimulerar mig mest för tillfället är slutarbetet - som handlar om min ångest och mina smärtor. Vilket ger mig svårigheter att komma bort från mig själv.
Men efter tre gråtdagar fick det vara nog. Ett samtal på några timmar med Ruben gav mig tillräckligt mod att kasta av mig koftan och, hör och häpna, dra på mig min ny-införskaffade simdräkt. Ja, jag och ostrumpan skall våga oss till simhallen. Därpå tänker jag även låna en bok som inte handlar om psykotraumatologi eller "hur jag använder min ångest". Bäst vore kanske en fantasybok som för mig till en helt annan värld och verklighet. Och så är det nu bara att ta tummen ur rumpan och börja röra på mig litet. För jag vet ju, jag vet ju att det känns så mycket bättre då. Jag måste hjälpa mig själv nu!




(En parentes: Det här med smärta och identitet är så himla svårt. För pga Ibs:n har jag ju faktiskt smärtor som hindrar mig från att leva som jag vill, vilket formar mig. Jag är den som inte kan dricka alkohol och jag är den som måste klippa upp mina strumpbyxor för att de inte skall spänna på min uppsvällda mage och för att kanske bli du med smärtorna så känner jag att jag måste göra dem som en del av min identitet. Av någon anledning känns det lättare då. Men är det tokigt? Skjuter jag mig själv i benet då?)

92. lyckomandeln

Jag dansar för Viggo men han ser mest skrämd ut. Jag kokar tre ägg, äter dem medan jag funderar på vad jag skall köpa för mat idag. Plasternacka, broccoli, getost och krossade hasselnötter. Tänker på den där ena scenen i The Devil wears Prada då Emily Blunt berättar om sin diet "and just when I am about to faint I eat a cube of cheese" och jag skrattar för mig själv och tänker att i mitt fall skulle det passa bättre med ca ett halvt kilo. Gud vad jag älskar ost. Då kommer jag att tänka på en gangster karaktär i The Wire som heter Cheese (galet störande karaktär) och hur Ruben tyckte att namnet kunde passa mig med. Agreed, tänker jag. Jag tänker vidare på hur bra smeknamnet ostmandeln kunde passa mig då min kost för tillfället består av väldigt mycket mandelmjölk och väldigt mycket ost. Kommer på att Hanna några gånger sagt mandel till mig och kommer ihåg den gången då Ruben och jag låg i sängen och han sade något om att jag är hans lyckomandel eller något liknande, ni vet sådär som de bara säger i filmer. Och gårdagens depp känns lite längre bort.

91. Sexy!

Jag kom över den här videon på Hannah Metz blogg och världen blev med ens lite roligare att vara i. Vilken underbar video! Så otroligt befriande med "rätt" sorts sexighet. Subjektet är sexigt på egna villkor, sexigheten är under hens kontroll och subjektet har till synes fler lager till sig förutom sexighet. Att där sedan även syns oretuscherade kroppar och vackra underkläder är ju nästan för bra för att vara sant.
Tänk att sexigt istället för att vara ångestfyllt, kan vara roligt för engångsskull!

Hoppas jag får länken att fungera!

http://vimeo.com/87006400

90. Kompromissen.

Jag vet att livet är fyllt av kompromisser och det är egentligen inget som upprör mig särskilt mycket. Men nu har jag, i ungefär ett par veckor, varit väldigt besviken och störd på att det känns som att jag ständigt måste kompromissa med allt. Ja, jag kan äta special pizza men jag kan inte äta vegansk borstjsoppa. Ja, jag har kläder men inget som är både fint och megabekvämt. Ja, jag har ingen dödlig sjukdom men jag har ändå ont hela tiden. Ja, jag har underbar kärlek men hälften av mina stödpersoner befinner sig alltför långt borta. Ja, jag kan ringa men jag tycker inte om att tala i telefon. Ja, jag har pengar på kontot men de är reserverade till slutarbetet. Ja, jag kan röra på mig litet men jag kan inte springa. Ja, jag kan låna böcker men jag har inte tid att läsa skönlitteratur. Ja, det är bra men samtidigt dåligt också. Och så är livet. Men någon hejd får det väl också vara? Inte skall jag väl behöva kompromissa med precis allt!?

En kompromiss jag kan leva med: Jag vill planera bröllop men måste vänta till efter nyåret.

89. slutarbetspeppen

Råkade radera en mapp med bilder som skulle med till slutarbetet… till all tur kan jag rekonstruera bilderna utan större svårigheter - men surt ändå! Hittade även bortglömda bilder från hösten och tänker att det var en vacker kväll men att jag trots det inte längtar dit. Just nu ser jag bara framåtframåt.
Idag har jag skrivit ett stycket om trauma och påbörjat lite bakgrunds-skriverier. På torsdagen layoutade jag färdigt boken som skall till Gumbostrand utställningen, 64 sidor och ett par dagar innan skickade jag bilderna för att monteras. Igår funderade jag huruvida jag trots allt borde ha mjuka pärmar istället för hårda och bokade studioutrustning för yle arbetet på lördagen. Jag börjar bli disträ igen men känner ingen stress för slutarbetet. Tvärtom gottar jag mig i känslan av att få djupdyka. Att skapa är ju det jag gillar bäst.
Fick även ny energi av en lärare jag åker buss med, hon gav mig massa bra åsikter och tips och så känns det alltid bra när jag märker att jag påriktigt kan ämnet och skrivandet flyter på obehindrat. Pepp!

88. icke kul

På tal om böcker så finns det nästan inget som jag avskyr mer än när författaren försöker
skriva roligt, med stark betoning på försöker. Boken jag köpt på loppis visade sig vara just sådan.
Som när huvudpersonen är så upptagen av att babbla att han inte märker när mannen han talar med
får en hjärtattack och dör?! Och det hela skrivs som humor? Jag menar hur upptagen en än är av sig själv skulle en nog märka om personen bredvid en får anfall och dör va! Usch alltså, vilken besvikelse.
Till näst är jag ute efter en bra bok av en finlandssvensk eller svensk författare. Läser helt för mycket halv taskiga översättningar. Tips mottages gärna!

87. Inspiration

Jag känner inspirationen sakta återvända. Har ett par nya bild idéer och känner att jag åter har läget under kontroll. Allt som behövs är lite ordning på tillvaron och den gröna kjolen.
Åker snart ner till sibbo vilket blir kul då jag inte varit där på två månader. Skall ta upp Leican. Sedan när allt slutarbets-bildmaterial är taget så tänker jag mig att det kan vara skönt att leka lite med den. Idag skall jag redigera bröllopsbilder, ta en promenad i regnet och sedan läsa ur boken jag köpte på loppis för 50 cent. Viggos rinnande öga har slutat rinna och det finns ännu kvar av mitt favorit te mynta och camomille!

86. Boklistan

Vilken bok ligger närmast dig där du sitter?

Jag använder en biblioteksbok som musmatta just nu. En bok om Bildterapi. Tveksamt om jag ens kommer att läsa den.

Senaste boken du köpte?
Den lille vännen av Donna Tartt och Ruben köpte andra boken av Torka aldrig tårar utan handskar åt mig!

Senaste boken du lånade?
tre faktabaserade böcker om trauma (för slutarbetet. Intressant läsning, men väldigt upprepande)

Vilken bok grät du över senast?

Oj, det minns jag inte. Harry Potter 5 skulle jag tro.

Bästa boken du läst på sistone?
Steglitzan var fantastisk. Älskar Hobie!

Sämsta boken du läst på sistone?
Orkar aldrig läsa dålig böcker utan avslutar läsningen efter ca 200 sidor. 

Vilken bok vill du helst läsa just nu? Varför?

Skulle vilja läsa alla böcker jag har kvar av George R.R Martin men kan inte bestämma mig om det är bättre att se serien först.

Favoritljud när du läser? 
Absolut tystnad. Eventuellt en katt som spinner. Eller regn som droppar mot fönstret/taket.

Bokgenre du undviker? 

Ingen, men tror inte att jag gillar chicklit.

Vad ska du läsa härnäst?
Skall läsa färdigt Vinterkriget av Philip Teir och en av trauma böckerna. 

och nu skall jag cykla iväg till urologen!

85. Bra saker idag

- Hittade svart ris i Vasa
- Skall se på Gone Girl ikväll
- Sminket blev fint idag tycker jag
- Jag är snart klar med den lille vännen (hur skall det sluta?) och kan snart påbörja en ny bok
- Vi ser på The Wire och det är skitbra
- Jag känner mig beslutsam
- Jag har en minimal chans att vinna på lotto ikväll
- det svarta riset är redo att ätas vilket är mycket bra då jag är väldigt hungrig!
- Det är ännu bara lördag idag

84. Snopet

Jag har igen tänkt väldigt mycket på mig själv (vilken nyhet). Jag börjar ha svårt att särskilja på vad som är produkter av traumat och vad som är egenskaper jag helt enkelt är född med och bör ha, alternativt jobba på. Vad är sådant jag skall leva med och vad är sådant som helst skall arbetas bort?
Jag sitter här i lägenheten med en tom kakaomugg (hade marshmallows i = sockerkvoten definitivt fylld)(borde inte ha ätit så mycket socker för nu svider tarmen) framför mig och känner mig lite väldigt snopen. Snopen över att igen en gång måsta klura ut allt själv och samtidigt snopen över att ändå ha klurat ut så litet. Snopen över att behandlingen av vaginism och vestibulit kommer igång fyra år för sent och snopen över att ansvaret trots allt är på mig. Snopen att ha kommit så långt men fortfarande vara i startgroparna. Jag är så förbannat snopen över att veta så lite om mig själv fastän jag spenderar dagarna i ända med att fundera och lista ut mig själv!
Det börjar kännas mer och mer som att jag skulle behöva någon slags specialterapi. Tala hos någon som är bäst i landet på att klura ut invecklade personer som jag. Eller bäst i landet på att få den invecklade personen att förstå att den inte är så jävla invecklad. För det är fruktansvärt stökigt i mitt huvud och jag skulle inte orka reda ut oredan på egen hand. Amen*.

*Försöker även på fullt allvar klura ut hur synen på kristna homosexuella par
som endel extremt kristna heterosexuella har, inte är medveten mobbning?

83. Lördag

Önskar jag hade bilder från igår. Vi mötte upp Julia och Basti i Jazz klubben Doo-bop för att se The Napkins skiv-release. Talade först en stund innan bandet började spela och det var himla trevligt. Doo-bop är avslappnat med sina skrangliga stolar och levande ljus på borden. Jag tog en cola i glasflaska och vi såg på när utrymmet sakta fylldes.
The Napkins spelade svängig soul och var väldigt medryckande. Så medryckande att hälften av publiken började spontandansa efter pausen och höll på till encore. Det gjorde mig genuint lycklig. Jag var så glad hela kvällen och kände att just så här skall en utekväll vara. Avslappnat och roligt. Härligt med (bra) livemusik och en publik som inte var ute efter att visa upp sig, utan var där för att njuta! Mer sånt här tack!

82. skapande skola

Det slår mig att detta är första gången jag gör något i skolan jag är intresserad av, inspirerad av och verkligen kan stå för. Varför har jag inte känt detta tidigare? Flowet, alltså. Jag känner ett flow, och det är underbart! Härligt är också att det inte bara är jag som märker det utan mina lärare också. Det är skönt att vara glad och glädja ens handledare samtidigt.
Tiden kommer att gå fort men jag känner att jag har tillräckligt. Snälla kan skapandet alltid kännas så här?

81. Viggo

Det är annorlunda att ha ett djurs närvaro. Jag bär ett ansvar. Ett ansvar för det lilla livets välmående. Samtidigt som det är lite betungande så är det inget emot vad jag får i utbyte. Det är så otroligt tryggt och lugnande att ha sällskap av en tyst men livslevande varelse. Ni vet den villkorslösa kärleken och allt det där. Och kattlivet alltså, det kan väl inte finnas någon skönare än det!? Bli smekt och bara äta och lata sig hela dagen, åh vad jag kan bli avundsjuk om jag själv har det tungt. Tänk om en kunde vara katt - men bara just så länge att det jobbiga är över.
Viggo är en blyg men nyfiken filur. Han springer ännu iväg och gömmer sig under soffan om en närmar sig alltför häftigt och jag har inte rört honom sedan han flyttade in. Men vi gör det här på Viggos villkor. När han är redo då skall det pajas minsann! Tillsvidare har han flyttat sig från soffan till skåpet. Ett litet framsteg kanske?

80. Omslags förslag

79. observationer

Ljumskhelvetet håller i sig. Det går massor pengar och det går fruktansvärt långsamt. Har inte lyft på baken på över tre veckor. Hittade dock en artikel om symfysit när jag researchade om trauma. Kunde vara något. Orkar inte vara den som ser till att något görs. Kan inte någon annan se till att jag blir fri från smärtorna? Det går så mycket energi till att orka vara glad att jag sedan knappt orkar med något annat. Har bara lust på ost, konst och kärlek.

78. Karaktärer

Det är så otroligt skönt att vakna tidigt av sig själv. Klockan var sju och Viggo syntes inte till. Var egentligen vrålhungrig men fastnade i tankar om olika författares karaktärer. Egentligen funderade jag på varför Donna Tartts karaktärer är mer fulländade än George.R.R.Martins, Haruki Murakamis eller Philip Teirs. Grejen är nämligen att fastän Martins Game of Thrones kryllar av olika karaktärer av alla de slag har de alla en gemensam nämnare - de tänker alla likadant. De tänker alla med samma röst. De känner alla oro, ångest och ånger och utan tv:serien var karaktärerna blivit fysiska skulle de knappt gå att särskilja i den skrivna texten. Samma känner jag när jag läser Haruki Murakamis böcker. Alla karaktärer är egentligen samma person som bara lever i olika berättelser. I Philip Teirs akta dig för att färdas alltför fort (noveller) tänker alla karaktärer på sex eller berör ämnet sex på något sätt. Helt som om en inte kunde skriva en novell utan sex - eller jag ställer mig frågan: är det motiverat? Medan då Donna Tartt på något sätt är annorlunda. Det ligger alltid något tungt över hennes karaktärer men skillnaden är att bisterheten sker genom deras handlingar och inte genom deras tankar vilket gör dem betydligt mer brokiga. Vilket antagligen är orsaken till att hon är min absoluta favorit författare för tillfället. Jag känner igen mig i samtliga karaktärer medan andra känns vilt främmande sådär som det är med vissa personer i riktiga livet. Det är helt enkelt inte meningen att en skall förstå alla. Naturligtvis kan en känna medlidande men att fullt förstå en annan människa är egentligen ganska ovanligt.
Dessutom skriver hon tjocka böcker (hemliga historien undantag) vilket passar utmärkt för mig som läser snabbt. Fler sidor gör också att en får längre tid på sig att lära känna karaktärerna och att passerande tid eller tillstånd av leda känns mer verklig.

Är väldigt inspirerad att läsa just nu. Känner att jag måste träna upp mitt språk nu när den skriftliga delen av slutarbetet är nära.

77. gryning

Det är en speciell känsla att vakna klockan 6:07 en lördag då det ännu är mörkt ute och en troligtvis är den enda som är vaken. Fast helt ensam är jag ju inte för det var ju Viggo som väckte mig. Vad han ville är oklart dock. Jag misstänker att han hade tråkigt eller ville ha sällskap. Jag hade lagt mig kl 22 igår så jag vaknade utvilad med åtta timmars sömn bakom mig. Ruben är i sibbo så jag låg kvar i sängen tills det ljusnade och steg sedan upp för att äta morgonmål. Blommorna och lappen Ruben lämnat/givit mig gjorde mig glad. Viggo satt bredvid och tittade på. Jag tänker på drömmar som gått i uppfyllelse. Hur lätt en kan missa dem.
Hur stor del av mitt liv har jag inte drömt om pojkvän, att få gifta sig, ha egen lägenhet, få göra något kreativt som jobb och ha sällskap av en katt! Så lätt och nästan  obemärkt det sker. Och sedan ändå inte. En måste själv se till att ens drömmar går i uppfyllelse. Lottar en inte kan en aldrig vinna på lotto (nytt motto - hoppas jag vinner 2,7 miljoner ikväll).
Det känns bra att börja dagen så här.

Dagens program: tvätta håret, städa kattvessan, försöka fånga Viggo på bild
och helst äta något gott!

76. Dimma på dammen

75.Havet

74. Julia

73. Loppis

Allt sedan jag börjat läsa Steglitsan av Donna Tartt har jag i hemlighet längtat efter antikviteter.

Vackra, gamla snidade trämöbler och tavlor i olja. Antikt är dyrt så jag stillade mitt begär med en 

mässing vas från Indien. Knappast antik men vacker ändå. 

72. den antika vasen

71. Får en vara egoistisk mer än ibland?

När är det okej eller rentav bra att vara egoistisk? Eller fungerar orden bra och egoist ens tillsammans? Jag är oändligt rädd för att vara egoistisk, men vet samtidigt inte var gränsen går för när jag är det. Hur fungerar det när en ständigt har ont? När en har sjukdom och trauma. Är det okej då att inte orka? Är det okej att sätta sig själv först? Eller är det just då som en borde offra sig, då när smärta och trötthet är långvarig? Finns det risk att en sårar om en är alltför egoistisk en längre tid? Och hur är det med kronisk smärta får en vara egoistisk för resten av livet eller bör en låtsas som att en inte är sjuk? Hur balanserar en mellan att tänka på sig själv och tänka på andra? Hur mycket får jag vara egoistisk?

70. Om skönhet

Skönhet förändrar verklighetens yta. Och jag funderar också på den mer vedertagna sanningen, nämligen att jakten på ren skönhet är en fälla, ett snabbspår till bitterhet och sorg, att skönhet måste förenas med något mer meningsfullt. 
Fast vad är detta något? Varför är jag skapad på det sätt jag är? Varför bryr jag mig om allt som är fel och struntar i allt som är rätt? Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: hur kan jag så tydligt se att allt jag älskar eller bryr mig om är illusion, och att det ändå är så att allt som är värt att leva för finns i den förtrollningen, åtminstone för mig?

(…) Och hur gärna jag än vill tro att det finns en sanning bortom illusionen, har jag kommit att inse att det inte finns någon sanning bortom illusionen.
För mellan “verkligheten” å ena sidan och den punkt där medvetandet stöter på verkligheten finns en mellanzon, en regnbågsudd där skönheten blir till, där två mycket olika ytor blandas och flyter samman för att tillhandahålla det som livet inte förser oss med, och det är här som all konst existerar, och all magi.
Och jag skulle också vilja säga all kärlek.

ur Steglitsan av Donna Tartt

Om ångest

Ångest är inget jag har, ångest är något jag uppfylls av. Ångest är inget jag kan skaka av mig bara sådär. När ångesten tar sitt stryptag sitter jag fast och med besked. Ångesten kommer inte krypande utan rusar på och snor om. I dess järngrepp känner jag hur jag fylls från fötterna ända upp som när en fyller en flaska med vatten. Greppet är så stadigt, så hårt och ihärdigt att jag inte klarar av att tömma flaskan. Ångesten skvalpar och virvlar runtruntrunt och är allt jag kan tänka på.
Ångesten påminner på det sättet mycket om mina tarmar. Ju mer jag försöker att inte tänka på att jag har ont i tarmarna desto värre blir det och ju mer ont det tar desto svårare är det att inte tänka på smärtan. Samma gäller ångesten. Jag drunknar i den.
Hur avleder jag ångest om det är det jag är uppfylld av? När ångest är det enda jag kan känna. Och jag bara gråter och gråter och gråter. Gråter så att jag måste stanna upp för att ta efter andan för att sedan slås av ångesten igen och fortsätta att gråta och gråta och gråta. När det inte finns ett annat botmedel än tankekraften.





Tänka…… på…… något…... annat. Men vad om jag inte kan?

69. Hemma i Vasa

Måste skaffa virus skydd för min dator och har den ur bruk just nu. Ovant att vara på Rubens dator. Snodde min egna bild från Carolines facebook.

Vi har tryggt anlänt till Vasa. Vasa är vacker med sin grönska och havet som reflekterar kvällshimlen. Vi har hunnit äta våra favoritbakelser, besökt loppis, storhandlat och ordnat i lägenheten. Jag har cyklat en ny rutt och träffat Julia och Basti.
Igår såg vi hela dagen på Bron | Broen - så spännande serie! Jag har ätit morotslåda och fisk med quinoa i fyra dagar och återfunnit den goda kombinationen av kokat vatten och färskpressad citron. Allt skulle vara perfekt vore det inte för penga-ångest och en otroligt irriterande flunssa. Det känns som om huvudet skulle sprängas. Sov hela natten med en kall trasa på pannan (som mumin) men är inte säker på om det hjälpte.

Har i varje fall stor lust att måla både med akvarell och olja och har ett par nya fotoideér för slutarbetet. Till all tur har jag två veckor ledigt innan jag skall ta itu med den sista praktiken. Är för tillfället väldigt opepp för den..

Nå bara flunssan släpper så skall jag aktivera mig! och så håller vi alla tummar att jag får ett pris i tävlingen jag deltar i.

68. Slutarbetsblogg

Har nu samlat materialet för slutarbetet på en tumblr blogg: silvergron.tumblr.com

Då den här bloggen strular rätt mycket funderar jag på att byta blogg så fort jag uppnått
100happydays. Vilken plattform jag skall välja är dock ett stort frågetecken.

67. En ond dröm

"Vi börjar där vi slutade, Esther, hade hon sagt, med sitt ljuva martyr leende. "Vi låtsas som
om allt det här varit en ond dröm."
En Ond dröm.
För den som sitter i glaskupan, tom och stel som ett dött spädbarn, är världen själv den onda drömmen.
En ond dröm.
Jag kom ihåg allting.

(…) Kanske skulle glömskan, som ett slags snö, fördunkla och täcka över dem.
 Men de var en del av mig. De var mitt lanskap.

Glaskupan av Sylvia Plath

66. Hanna och silverpilen

65. Mat jag saknar

Karelsk pirog och ett glas komjölk

64. sedan kom regnet

63. Annars

Det känns som att sommaren börjar lida mot sitt slut fastän det än är några veckor kvar. Slutet känns antagligen nära för att jag är förberedd och redo att fortsätta tillvaron i Vasa. Ser fram emot att så småningom klappa ihop bilmaterialet för slutarbetet och lägga fokuset på bildkonsten och texten. Ser även fram emot att skicka iväg de sista bröllopsbilderna och att fördjupa mig i genusvetenskap i några veckor framåt.

Elva veckor i sibbo har gjort gott och sommaren blev både som väntat och inte alls som väntat. En underbar sommar i vilket fall som helst. Om vi bortser från ljumsk/livmoders-helvetet så har sommaren innehållit fina saker som umgänge med en hel del vänner, massa frilansarbete, givande fotostunder för slutarbetet och många otroligt varma (vi glömmer bort juni ok?) och fina sommardagar. Paipis har igen visat sig från sin bästa sida och tack vare bröllopen har jag sett en hel del nya ställen runtomkring i sibbo vilket är kul. Det känns som att jag sett och upplevt mycket trots att jag inte varit längre bort än Åbo och Pertunmaa. Att vara aktiv men inom fria tidsramar tycks fungera bra för mig. Jag har inte varit uttråkad men inte känt alltför mycket stress heller. Om jag bara hade mer pengar och vore frisk skulle allting vara riktigt, riktigt bra.

Och än är ju sommaren faktiskt inte slut! Imorgon skall jag äta pizza vid kotojärvi och nästa vecka skall jag träffa vänner, redigera bilder, se Tove Jansson utställningen och fira en fyra årsdag med Ruben. Tjohejj!