hemma igen?

Jag är hemma i Paipis. Eller det som var hemma innan jag flyttade 500km upp

i landet för att studera. Vi hade ett gräl mamma och jag på sommaren. Hon var arg för
att jag ännu betedde mig som om jag bodde hemma. Jag var arg för att hur kan hon
bestämma när jag är mogen att flytta hemifrån? Efter mycket gråt, accepterade jag det
faktumet att jag numera anses som gäst och efter en längre tid kändes det helt okej.

Men igår kändes det konstigt när jag kom hit. Vemodigt på något sätt. Jag funderar om
det bara är min syster jag saknar eller är det något annat. Idag har jag lekt med tanken att
jag faktiskt lösgjort mig hemifrån, påriktigt. Det här är inte mitt hem mera, det här är mitt
barndomshem (ungdoms). Om så - okej.
Hoppas den här vemodigheten är en omgående känsla.. 

Om hur det är att leva med Ibs

Skolhälsovårdaren frågar om jag har någon sjukdom. Jag svarar att jag har en tarmsjukdom
som heter Irritable bowel syndrome, Ibs, inflammerad tjocktarm. Jaha jaså, du har alltså
lite magbesvär? Ja, alla magbesvär man kan ha plus alla världens smärtor där på.
Tar du någon medicin mot det?
Nej. Reglerar smärtorna med hjälp av kosten.
Jamen! Det är ju bra, det, bra så! Så du äter bara rätt och så ordnar det sig, vad fint!

Har lite lust att släppa en dräpande kommentar, kanske rentav slappa hennes
ansikte men nöjer mig med att vara tyst. Jamen, vad bra tänker jag. Så himla lätt
för mig. Bara jag äter rätt så är allt bra.
Om det vore så väl.

För snart 5 år sedan bröt min Ibs ut. Jag är ganska säker på att det var som följd av
den traumatiska operationen, för det var kort därefter mina symptom blev värre.
Plötsligt klarade jag inte längre av att vara i skolan längre än några timmar om dagen.
Ganska direkt efter lunchen såg jag till att smita hem. Skulle jag av någon orsak inte kunnat
göra det, väntade timmar av smärta, ångest och förnedring. För har du en inflammerad tarm, som
jag så har du inte bara lite gas i magen, och det går inte att bara sådär gå på toaletten. Utan allt blir så
mycket.. tusen gånger svårare. För det kan hända att ett wc besök inte räcker (då förmodar vi förstås att vi
hittat en isolerad wc någonstans)och det kan hända att inte ens 10 wc besök räcker, det kan hända
att det inte finns någonting i våran makt som hjälper mot den här smärtan som sprider sig i hela magen.
Ända upp till hjärtat.

Ibland har jag så ont i magen (tarmarna) att det tar ont i hjärtat. Ibland känns det som om jag
hade stenar i tarmarna, samtidigt som någon sticker mig med en högaffel. Ibland som om
en stor, kokhetballong som fylls med mer och mer gas. Som om det rinner frätande syror i tarmarna,
som om någon slår mig med en stor stenklubba eller helt enkelt nyper överallt så hårt denne kan.
Så Ibs är inte bara luft i magen, hård mage och lös mage om vartannat, det är också en jävla massa
smärta. För att inte tala om hur pinsamt det är. och påfrestande.

Efter fem år av Ibs har jag tränat upp mitt psyke. Förr vågade jag inte fara på bio för jag var livrädd
för den tysta biosalongen och den klaustrofobiska känslan jag fick, omringad av en massa människor
som kunde höra hur det vred till i tarmarna. Jag ville inte fara övernatten till någon för jag visste att magen
inte skulle hålla i så många timmar. Så jag var hemma i mitt rum och grät. och mådde så förbannat dåligt.
Som ni kan läsa några inlägg under, jag var rädd för att leva, för jag förstod inte hur jag skulle kunna
leva i det här tillståndet.

Räddningen kom och sakta, sakta börjar jag vänja mig vid att leva med den här djävulska sjukdomen.
Jag försöker alltid att ha lösa kläder på mig, jag har tagit reda på vad jag skall och inte skall äta, jag
försöker framförallt vara lugn. Så fort jag blir lite nervös börjar tarmarna klämma. Jag försöker tänka
på allt annat än mina tarmar. Men det kräver evinnerligt mycket koncentration. I ett sällskap som är
aningen för främmande kan en enda tanke förstöra min kväll. En enda tanke på magen och all luft och
all smärta gör sig tillkänna och sedan blir det bara värre. Så även om jag ätit hur bra som helst har jag
VARJE dag smärta. Med rätt kost lindrar jag den. Så om jag har ätit tokigt så blir alla små problem
tusen gånger värre. Jag kan ha alla problem samtidigt ser ni. Om jag skulle få för mig att äta några bitar
choklad och kanske äta en vårrulle är följden den här. Minst 3 dagar av lös mage, som av någon anledning
är hård samtidigt, en massa illaluktande (dödlig) gas och smärtor jag inte ens kan jämföra med mensvärk.
Jag gör mitt bästa. Men det är så sabla svårt. För när man inte kan äta ens en tiondel av kostcirkeln så
blir det lätt hänt att man fuskar lite. och då får jag ta konsekvenserna. Fast det gör mig så sabla förbannad.
Om jag bara fick dricka ett glas mjölk och känna en dag utan smärta! Då är jag nog i himmelen.

En annan grej som kommer med Ibs är skuldkänslorna. När jag igen måste be om att vara hos mig
för magen är äcklig idag och jag klarar inte av att gå på er wc. Eller nej tyvärr, jag orkar inte fara
någonstans för t.o.m underbyxorna spänner. Att jag måste förstöra. Planer som inte blev av pga elak
skit i tarmen. fy fan. Äckel är en annan känsla jag ofta får när det är riktigt illa. Blir så äcklad av mig
själv och allt som rinner ur mig eller som inte vill göra det. För det är ju gas och avföring vi talar om.
Äckligt.

Så nej, kära skolhälsovårdare, det är inte så fint och det är inte så enkelt.

I något skede måste jag acceptera det här. jag vet inte riktigt när, jag jobbar på det.

Basilikan

Under min tid som fattig studerande har jag aldrig köpt basilika.
Suktat efter det varje gång jag gått i butiken.  Det första butiksbesöket efter
jullovet, bestämde jag mig för att fan jag skall ha basilika!
åh. Det förgyller verkligen vardagsmaten. Och det doftar underbart.
Här en zucchini, spenat, potatis basilika röra med cashew och ägg.

vinter i Vasa

vinter i Mårtensby

Tillit

Jag fick en känsla, en kraftig känsla av tillit och trygghet. Kort därefter tacksamhet.
Det var Ruben jag tänkte på. Funderade vad det innebär för mig att vara trygg.

Det betyder allt.

Om jag tar hans hand, tar han min. Pussar jag honom pussar han mig, Jag säger att
jag älskar dig, han svarar jag älskar dig med. Vi har planerat att ses hos honom, men
jag har ont i magen och orkar inte koncentera mig. Han tycker att det är synd men
anpassar sig tålmodigt efter mig. Gång på gång, på gång. Jag har ont i magen varje dag.
Jag gråter igen, han torkar alltid mina tårar och håller om mig. Han är borta en hel timme
under en utenatt och ingen vet var han är, jag tänker att han antagligen har farit att äta.
Jag vill fara och dansa med mina vänner på en klubb bland en massa män, han önskar
att jag skall ha roligt och ber mig att skaka rumpa för hans skull. Jag är i Jakobstad han
i Borgå ute med sina kolleger, jag önskar att han skall ha roligt. Någonting stör mig, vi försöker
förstå varandra, försöker ända tills vi har förstått, och jag vågar för jag vet att han inte kommer
att lämna mig. Han säger att jag är det finaste som finns, jag tror honom. Jag följer med honom,
vart han än vill fara, han följer med mig. Jag berättar allt, han berättar allt. Vi litar på varandra
till 100%. Vi vågar lita på varandra för att allt är ömsesidigt. Utan tillit skulle jag inte våga
vara mig själv, inte våga vara fruktansvärtförbannatförälskad, jag skulle inte våga göra något
av det jag nämnt ovanför, jag skulle inte våga leva.

Ett par kvällar i rad har jag läst ur mina dagböcker för honom.
I en dagbok, ett par månader före vi blir tillsammans skriver jag:

"Livet är från reven. Jag funderar allt oftare att ta livet av mig.
Jag har hela tiden tårar som bränner bakom ögonlocken. Jag är
trött, fittig, apatisk, självdestruktiv och mitt helvetesjävla skitproblem
har inte blivit ett piss bättre. Vad är det här för jävla liv?! Vad fittan är
det för vits att leva när det enda man tänker på varje dag är att brösten är
för små, vaderna för stora, ingen erfarenhet, kommer aldrig att våga bli kär i någon
för jag klarar inte av det med min mage och kommer aldrig att få barn. Kommer
aldrig att göra något av mitt liv. Fuck you liv!!!!"

Fem månader efter att Ruben och jag blivit tillsammans skriver jag

" det är den enda jag önskar mig för tillfället här i livet. Att Ruben
skall älska mig och hålla ihop med mig.
För Ruben är det bästa som hänt mig. Jag har aldrig varit så här lycklig, tillfreds
och så här levande förut. 
Ruben gör att jag älskar mitt liv. Så smått fantastisk är han ju nog.
Måste sluta vara så ängslig hela tiden. Måste kunna lita på att det kan vara bra.
Njuta av allt det härliga. Minnas mitt nyårslöfte. Inte vara feg. Göra som
Jack Johnson säger - Love with no fear."

Och det har jag gjort.
Det är fantastiskt att leva tillsammans i total trygghet.
Ruben har alltid betytt trygghet för mig men den självklara tryggheten har bara uppstått
genom att båda gett allt. Även jag.

krabbisfunderingar

Jag har inte publicerat texten om mina operationer här än.
Men jag är på väg. Vill först korrigera texten litet. Skrev den
när jag var mycket upprörd och det känns som att jag måste
återge den i ändrad form, nu när jag fått lite klarhet.

Har sovit 3-4 h inatt (lade mig kl halv 7..) och har för första gången
sedan min 20 års födelsedagsfest varit riktigt ordentligt full. På
grund av min Ibs, väljer jag noga när jag känner att det är värt att dricka
alkohol med följden av sjuk mage flera dagar efteråt. Men igår/idag var det
värt. Jag hade helt förskräckligt roligt. Just vad jag behövde. Vara galen
på ett bra sätt, med en massa fina vänner.

Jag känner mig lyckligt lottad. Jag är omringad av kärlek och hyser stor
tillit till den.
Vetskapen om att jag är älskad fastän jag i princip är totalt vrickad. Att ni
av någon mystisk anledning fortsätter att bry er även om jag rapar er i öronen
och gör fula miner i fönstret vid totalt fel tidpunkt. Det är fina grejer det.
Så även om jag är super dålig på att hålla kontakt och typ aldrig skriver något
om er så skall ni ändå veta att jag älskar er så himla mycket och jag är så glad
över att få vara och ta del av era liv. Puss!

och nu är jag förskräckligt trött fastän jag egentligen ville skriva en lång text om
hur fantastisk Ruben är (vilken överrasskning!) och hur ont i magen jag har
men jag lämnar det till en annan gång. Så gott nytt år! sov gott!

2012-2013

2012, ett år, ett så himla tudelat år.
Min första instinkt är att jag skulle vilja glömma det
här året. Jag tänker på en massa tunga saker som berörde
mig psykiskt väldigt mycket. Knäet tog och tar fortfarande ont.
Att måsta lämna bort en av mina favorit sysselsättningar, springning
har varit väldigt frustrerande och jag är fortfarande inte okej med det.
Jag märkte att operationerna gnagde. Blev fruktansvärt arg på mina föräldrar
för att jag inte kunde förstå hur de kunde vara så likgiltiga. Ställde dem
mot väggen och förstod att de inte alls var medvetna om hur traumatiskt
det hade varit. Även om jag fortfarande inte kan förstå hur det undgick dem
så kändes det ändå tusen gånger bättre att få någonslags förklaring och äntligen
få stödet av dem som jag behövde. Skrev även ner hela grejen. Grät oavbrutet i
två timmar under processen och har nu på hösten även filmat in när jag berättar
om operationerna. Det börjar kännas att jag så småningom kan lägga det bakom mig.
Hade prestationsångest, kände mig usel i skolan, hade grym utseendeångest och
ångest för att jag inte fått något sommarjobb även fast jag sökt som en galning.
Ruben och jag gjorde en resa som inte alls blev som tänkt, men som i slutändan
var väldigt fin och väldigt, väldigt viktig. Sommaren kom äntligen men det var kallt,
jag åt dåligt och gick sönder av för mycket jobb. Jag frågade Ruben om han ville
förlova sig med mig. Opa dog i hjärnblödning över en natt, natten efter konstens natt.
Jag hade aldrig sett min pappa gråta. Att se sin älskade pappa hulk-vrål-gråta var
förskräckligt obehagligt och hjärtskärande. den 19.8.12 blev jag och Ruben förlovade.
Och även om det är en symbolisk grej och inte inverkar desto mer, var det ett väldigt
viktig löfte för mig. Vår förlovning är en av de få grejerna som gjorde att 2012 ändå
på sitt sätt var ett fantastiskt år. För min finaste Ruben lovade att vi skall vara
tillsammans hela livet, och jag kan inte tänka mig något bättre än det!
Skolan började och jag bodde i en egen etta i Jakobstad, 200, från skolan. Ruben
bodde i Vasa 400km närmare, men ändå 100km för långt borta. Terminstarten var
fruktansvärt intensiv och jag kände att jag inte orkade alls. Var förskräckligt utmattad
och vet inte ännu heller om jag har kommit ifrån den utmattningen. Jag var vansinnigt
ledsen över att Ruben och jag inte kunde träffas så ofta som jag trott. Så en dag, i Rubens
rum på lärkan beslöt vi att, vi helt enkelt måste flytta ihop. till vilket pris som helst.
priset var 100km skolresa, som kostar 20 euro per dag och som tvingar Ruben till
att ta ett studielån för att jag skall ha råd att fara till skolan. Priset är 3h resa på morgonen
och att tidigast vara hemma kl 5, fastän du slutat kl 3. Men det är ALLA gånger värt det.
Att flytta ihop med Ruben är det bästa jag gjort och jag älskar att bo tillsammans.
Jag stressade, kände mig lugn, läste, hade penga ångest, blev ännu bättre vän med Julia
och lärde mig en massa nya saker om Ruben och mig. Jag blev ombedd att hålla utsälling på Ritz,
fick tredje pris i en fototävling och för tillfället ritar jag för kyrkpressen. Jullovet har
varit fantastiskt fint men också jobbigt på grund av att magen har tagit ont, super ont
nästan varje dag. Jag känner mig både stark och väldigt skör samtidigt.
Så mitt löfte för år 2013 är att inte göra det så svårt för mig, utan ta den lättaste vägen.
Det blir precis lika bra ändå, och jag slipper en massa tårar. Och jag tänker definitivt
inte glömma år 2012, för jag har lärt mig så himla mycket och 2013 kan bara bli bättre!

edit:
Glömde att nämna den fantastiska, galna nyårsfesten vi hade hemma hos Ruben med
alla kära samlade, det kändes bra att lämna det galna 2012 eftersig och inleda 2013 med
brakfest! Tack alla fina<3 br="br">

amus(e)ing

Kan inte tänka på något annat än jullov. Undrar om jag någonsion längtat efter det lika
mycket som nu? Vill ha ledigt, koppla bort skolan och krama sönder alla jag saknat.
Bestämde mig för att skita i sista kursen och tänker lämna in en halvfärdig uppgift.
(photoshop, vem bryr sig?! borde nog bli godkänd ändå) Fick  4/5 i kontaktfotografering
och väntar nyfiket på andra vitsord. Vann dessutom 3dje pris i en fototävling och fick 200 e
för en bild som jag i all hast skickat in, inte så illa!
Imorgon skall jag söka jobb för mitt mellanår och så skall jag rita min andra illustration för
kyrkpressen. 10 till. åhhå. Känns som att jag skriver en massa onödigt och längtar efter
att publicera något av mina mer genomtänka texter. Men det känns lite skrämmande.
ps. Muse var jäkla bra!

Här är en bild som jag tog för en fotohistoria uppgift, en bister gentleman i
Arnold Newman stil. Han är nog snygger han, fästmannen min.

snöflingor i vrångstrupen

Det snöade galet stora flingor idag på morgonen. Medan jag lufsade till halv sjuans buss,
hann jag svälja en och annan flinga och väl framme lyckades jag till och med dra in en i näsan!
Nu har jag dessutom äntligen hittat en ställning att sova i (bussen) som inte ryggen dör av.
Jag försöker dock att undvika föreställa mig hur det ser ut, misstänker att ställningen inte är
till min fördel. I kväll bär det av till sibbo. Hur jag skall orka festa natten, förstår jag inte men
jag ser väldigt framemot det!

 

melankoli

Älskar vår utsikt från vardagsrummet. Blir alltid så rofylld och drömsk när jag kollar ut
genom fönstret. Så här såg det ut på måndag morgon. (förmiddag)

Vi kommer aldrig att dö

Här kommer mitt reportage. En bildserie om Ruben och sorg.
Uppgiften var att göra ett reportage på minst 10-15 bilder som har något med människor att göra.
Själv är jag väldigt nöjd med min serie och är jätte glad över den enbart positiva kritiken jag fått!

 

när du klär av dig

1. Känner du dig lycklig och glad nu när hösten är här?

Jag har varit väldigt upp och ner den här hösten. Från överlycklig till att ligga

o hulka i fosterställning och hoppas att grannarna inte hör. Men nu är hösten

över och nu känner jag mig faktiskt lycklig och glad!
2. Vad kommer bli ditt mest använda plagg i höst?
hm, en grå glittrig tröja, byxorna jag fick av fio, en supertjock
mörkgrå ylle tröja och just nu tjocka tights (ser inte så
paha ut som ni tror).
3. Vad gjorde du vid den här tidpunkten för ett år sedan – hur såg ditt liv ut?

Hade självstudier och njöt av ledigheten i Sibbo. Var glad över att jag trivdes i skolan och hade
nya vänner. Var ledsen över att hela tiden längta ihjäl mig. Sprang en massa.

känner mig faktiskt lite som Molly just nu. äntligen.

4. Vad gör du om dagarna egentligen?
Om jag inte är i skolan så läser jag, kramar och pussar Ruben, äter massor, går kanske ut på en promenad,
sitter lite framför datorn och drömmer om framtiden. Saknar vänner. Tittar ut genom fönstret.
Lyssnar på musik.Städar. Planerar och kryssar över saker som måste göras. Borde rita mera.
5. Vad ska du ha för frisyr?
Idag, har jag skitigt hår så det är platt. Tänker före jag går o lägger mig, laga någonslags fläta, sparar
tvätten till onsdagen.
6. Vad lyssnar du på för musik?
Bo Kaspers Orkester - Långsamt
7. Vad läser du?
En gåtfull vänskap av Yoko Ogawa (boken har ett litet, bedårande format och värkar väldigt lovande)
8. Senast tre inkomna sms?
1.Skönt! Nya big bang väntar hemma! O kanske en gourme mat om jag orkar vara en dukti liten
gosse :D pussssSssssyyyy. 2.ok nåmen lycka till med presentationen, det går nog bra! pussar 3. :o snärttit :D såg du vilken örn?
9. Vad var bäst med sommaren?
Min sommar var ganska usel, men dagen när vi var på Ledskär var helt underbar. Annars var det mest
frustrerande att inte hinna se vänner fast de äntligen var nära mig. Men jag var med Ruben varje dag,
vilket gjorde att jag orkade på något sätt ta mig igenom den där ångesten.
10. Vad var sämst med sommaren?
Ingen tid!!!!!!!!!!! och det var kallt. och jag hade lån som störde mig. och jag åt mega dåligt.
Hade ångest ständigt, grät så gott som varje dag. fick aldrig sommarlovskänlsa. och hade aldrig
sommarlov. Jag skall så se till att inkommande sommar blir miljoner gånger bättre.
Men det tror jag nog.
11. Senast köpta plagg?
En vinröd, tjock polotröja från hm. Den är skön.
12. Ditt bästa skönhetstips inför hösten?
Var ute och njut av naturen. Hjälper mig alltid när jag känner mig ful, fet och finng.
13. Hur ser du på framtiden?
Ser jätte mycket framemot framtiden. Kommer att bli bäst!
(jag litar på det, bannemej det har jag förtjäna) och så hoppas jag att min Ibs kanske skulle
lätta om några år. Och så vill jag så innerligt ha barn med Ruben. och så vill jag rita mycket. 
Så vill jag, till min egen överrasskning, (skulle inte ha trott det 4 år sedan) bosätta mig i Sibbo.

Froste

Klockan är 9:53 och det har inte ännu blivit ljust. Vaknade idag lite före Rubens
väckning för att jag plötsligt mindes att jag inte fått något besked om mitt bostadsstöd.
Posluckan är tom så jag beger mig på en morgonpromenad till Vasas fpa. Trots det trista
ärendet njuter jag hemskt mycket av snön som knarrar under fötterna, den ljuslila himlen
och de långsamt dalande flingorna som fastnar på halsduken.
Gubben i luckan flinar åt mig, när jag frågar att om han kan kolla läget med stödet.
Jag vill att han skall sluta flina, men skitsamma för stödet har beviljats och det är huvudsaken.
På hemvägen lyssnar jag på Viva La vida, som alltid innan jul. Tänker på vilket fantastiskt, härligt
veckoslut jag hade. Det är inte mycket som behövs. Kärlek, god mat, böcker, en promenad tillsammans
i förmiddagssolen och lite Frasier. Trots den återkommande penga ångesten känner jag mig ändå
väldigt tillfreds just nu. fyra, ynka skoldagar kvar och sedan tre veckor att ladda batterierna.
Och jag klarade finska tenten. Högröd i ansiktet, svettig, flummig, svammlig men helt okej trots allt.
Nu tänker jag på börja en ny bok eller alternativt läsa lite bloggar och sedan kanske äta risglass
med hemlagad chokladsås..kram!

we could close the curtains and pretend like there's no world outside

Steg upp kvart över sju idag, förvånansvärt svårt var det även om jag
är en obotlig morgonmänniska. Kan bero på att jag fått sova ut varje morgon
i över en vecka nu. Tog i varje fall efter morgonmålet en promenad till simhallen.
Perfekt uppvärming och bra sätt att vakna till. Simmade inte utan prövade deras gym.
Inte så vidare, men för 3, 70 så skall man väl inte klaga. Huhhu, alltid lika skönt att röra
på sig. Har blivit alltför litet av den varan den här hösten. Visserligen tar jag promenader
dagligen men ett riktigt ordentligt gympass gör nog susen! Nackdelen är att knäet börja
värka igen, måste ha haft tyngdpunkten fel på något sätt. När jag kom ut stålade solen,
och det var super skönt väder. Lunkade långsamt (för att den kräftrödafärgen från ansiktet skulle
lägga sig lite) till Rubens skola för att äta. Stal sedan cykeln och är nu hemma.
Har bott över en vecka här nu, "officielt". Det har varit jätte skönt och roligt. Vi ser på filmer,
lagar mat, Ruben lärde mig att dansa vals och så går vi på äventyrspromenader (jätte farliga).
Har haft turen med en himla massa självstudier så jag har i lugn och ro fått sjunka in
i vår nya, gemensamma vardag. Nu skall jag fixa klädskåpet och sedan skall jag nog bara läsa.
Har förörvrigt läst ut, Ockupanterna av Thomas Kanger och Den vita tigern av Aravind Adiga,
den senare snäppet bättre. Skall ha ett finska föredrag snart (USCH HATAR DET) så tänkte
för första gången i mitt liv läsa en finsk roman. En finsk översättning av Indecision, Benjamin Kunkel.
Vi får se hur det går..
åh saknar en massa människor men vi kommer ner på onsdagkväll till all tur!

älskade böcker!

En av de helt klart bästa sakerna den här hösten har varit min bokläsning.
Äntligen har jag känt att jag haft tid att läsa böcker. Och jag har läst en himla
massa otroligt bra böcker. Känner mig som 11 år igen, slukar bok efter bok.
I förrgår slukade jag två böcker på raken, en om Joseph Beuys och en om Harro
Koskinen. Så mina eviga planer om att läsa mer konst har äntligen påbörjats.
Har hunnit läsa om bland annat Ellen Thesleff och Werner Holmberg. Frågan
är vem skall jag läsa om tillnäst? Har en bok om -ismer som väntar men det är
högst en timmes läsning och börjar känna att jag har läsabstinens. Härligt!
Vill läsa personporträtt, klassiker och nya, gamla böcker i alla tänkbara genrer.
Så himla fint med ett ordentligt bibliotek med stort urval, dessutom på gångavstånd
men så att man ändå får lite frisk luft.
(tråkigt när jag inte kan publicera bilder, meh)

Nytt kapitel

I och med att min sommar och början på min höst varit så tung
att jag inte visste hur jag skulle vara, känner jag att det är viktigt
att verkligen uppskatta hur mycket bättre det känns nu. Så
även om min dator har så gott som sippat (därför bildbrist) njuter
jag och har njutit av en hel del. Speciellt njuter jag av att göra mat åt
Ruben och mig med bakgrundsmusik, gå till biblioteket och låna konstböcker
och snöa in sig i massa konst (älskar det!), göra min allra första kortfilm (med Julia) och
få bra kritik för mitt reportage, tala i telefon med vänner och familj, se filmer
och inreda vår lägenhet. Tända på levande ljus, ligga i soffan, spana ut över parken och dricka
svartvinbärssaft. Planera framtiden och se Ruben spela ishockey. Veta att Fio har det bra
och hälsa på skolkompisens katter. Äta kopiösa mängder kinamat och sova tillsammans
varje natt.
För det är nog det bästa. Att vi klarat ett helt år i distansförhållande med 500km
och dyra tågbiljetter ifrån varandra. Det var det fittigaste någonsin.
Att inte kunna kramas när det behövdes, blir tröstad eller ansikte mot ansikte
disskutera något. Att inte kunna se ansiktsuttryck,de skrattande och
retsamma ögonen, inte kunna avsluta ett samtal utan att gråta
av saknad.Att stirra ut genom fönstret och önska att se en välbekant
gestalt komma gående emot, men veta jag ännu är 12, 13,14,15 nätter ensam.
Stressen över att pengarna inte skall räcka till tågbiljetterna,
och att tiden ändå kommer att kännas tusen gånger för kort när vi väl ses.
Att inte få hålla i hans stora, varma, starka händer när jag ville. Att ständigt
längta, längta så förbannat. Så mycket att man ville gå av.
Men vi klarade det!
och nu bor vi tillsammans resten av livet.

Ruben och havet

håriga ben?

Har redan en längre tid funderat om jag borde publicera en bild på
mina håriga ben. Men kom idag till den slutsatsen att jag inte tycker det
är särskilt snyggt. Så på samma sätt som jag inte publicerar en bild på
mitt bakhuvud med skitigt hår så låter jag mina benhår vara i fred. Det betyder
ju icke desto mindre att jag inte har håriga ben. Och varför jag ens från första början
funderade på mina håriga ben är en hårdebatt jag kom över.
Den här unga kvinnan hade publicerat ett porträtt av sig själv på facebook var
man ser att hon har hårig armhåla.
På grund av hennes bildtext förstod jag att syftet varit att provocera lite grann. Jag kände
mig dock inte ett dugg provocerad utan tänkte bara att hon är snygg. Det som provocerar mig
något förbannat å sin sida är hur evinnerligt provocerade männen är. Jag kan inte förstå.
År 2012, snart 2013 och vi håller fortfarande hårdebatter!? Alltså blir så trött och le. Plötsligt
tycker man (män) att man har all rätt i världen att skrika ut och äckla sig över någons kroppsbehåring.
Elaka kommentar utan grund. Skulle du berätta åt din kompis att fyfan vad ful din frisyr är? förhoppningsvis, nej. Men att kommentera ens armhålor är okej? Det är ju bara för äckligt med hår under armarna,
usch, fyfan, ta bort det! Så jäkla fult och vidrigt!
Porträttet hade fått nästan 500 likes och lika många kommentarer, varav jag läste kanske 100.
Varannan kommentar var av en man som äcklade sig och varannan var av en kvinna som försvarade sig.
Av de hundra kommentarerna jag läst, fanns där inte en endaste en man som sa att hon var fin, eller
argumenterade emot en annan man. Eller så var det "fint.." med drypande ironi.
Jag blir så ledsen.
Och det fick mig att fundera, vad skulle hända om jag gjorde samma sak?
Här på bloggen skulle någon knappast komma med elakheter det är ju bara ni, mina vänner
som läser. Men vad om jag satte en bild på facebook? Utan bildtext och utan provoceringsbaktankar.
vad skulle hända? Skulle jag få likadana kommentarer? Kanske ingen skulle våga, men jag slår
vad om att många skulle tänka samma sak som männen ovanför har sagt högt. Och i och för sig,
det är inget fel heller att tycka något är fult, så länge personen i fråga är omedveten om det.
Men hur många, "vacker" kommentarer skulle bilden få?
knappast lika mycket som mina icke-håriga bilder fått. Eller vad tror ni?

sista natten

Natten mellan idag och tisdag, blir den sista natten jag sover ensam.
Det är obeskrivligt skönt och lite spännande också. Firar med glutenfria pepparkakor
toppade med bredbar getost och dricker varm svartavinbärsaft till det. 
På fredagen flyttar jag. Till Vörågatan 4, femte våningen och utsikt över dammen i parken.
Rubens familj var och hälsade på i helgen och hämtade med matbord och soffbord. Nu är det
inte mycket som fattas. Eller tja, jullov skulle sitta fint. Är så galet skoltrött.
Imorgon skall Julias och min kortfilm presenteras. Det var ett intensivt projekt och jag
funderar om jag skall publicera den här.
Känner att huvudet är väldigt tungt men tomt på samma gång. Tror att jag som vanligt
den här tiden av året påverkas av mörkret. Snön skulle faktiskt ha fått stanna kvar.
Då den kom kändes det som ett skönt, nytt, vitt blad, nu känns det som om vi gått bakåt
i tiden igen. Medan mina vänner åker till Paris nästa vecka, skall jag utforska Vasas bibliotek
och simhall. Det lär blir skönt. Ha det så bra, hälsar tråk&tröttbloggen.

Åbo

Hade ett förträffligt veckoslut i Åbo. Det var fint att träffa Famo & Peppe!

Och rätt fint med vinter också. Det var oerhört skönt att koppla bort allt som
hade med skolan att göra och bara se på serier och äta skräp i gott sällskap.

Just nu läser jag sista delen av 1Q84 och kan knappt slita mig, och
så försöker jag packa lite för flytten.. eller ja borde börja snart. kram!

solen färgar löven brandgula

Ojoj, har så mycket att visa och så mycket på hjärtat och känner
på mig att det här kommer att bli ett väldigt osammanhängande inlägg.
Har tyvärr ingen tillgång till bildhanteringsprogram så bilderna får ännu vänta till
veckoslutet, men känner att jag vill spy ut lite lycka.

Så lycka är just nu
- Att sopa bort smulor med en otroligt ful sopborste från Rubens och mitt
gemensamma golv!
- Har jag ens nämnt här på bloggen att jag är FÖRLOVAD?!
- Jag skall gå en privatskrivarkurs med mammas väninna eftersom jag känner
att min språk är uselt just nu.
- Jag har inte rakat benen på en månad och har inte ens lagt märkte till
det, fuck you utseendefixering!
- Jag gråter inte längre varje dag, stressen har äntligen släppt.
- Tydligen kan man tjäna ganska bra som inredningfotograf.. (vi siktar dit!)
- HAVET, har aldrig bott vid havet, eller haft det så här tillgängligt. Är så
fascinerad, varje ledig stund tar jag promenad längs vattnet.
- Vår soffa och vårt tv-bord borde komma idag.
- Jag har tatueringstid till våren och pappa har just bytt ut min gamla
skruttkamera mot Canons 50mm 1.4 objektiv, nu kan jag börja
fota ordentligt.
- Skall snart sätta igång med att göra en parafras på Ellen Thesleffs verk och
sedan skriva en analys av samma verk utgående från panofskys metod - studierna
kunde inte vara trevligare just nu!
- Börjar komma underfund med min mage.. kasnke, men det känns inte helt lika
hopplöst även om jag förra vecka hade ont varenda jävla dag. Var dock medveten om
att det berodde på mammas besök och lite för mycket bakverk. Får skylla mig själv.
-Har börjat läsa böcker igen, älskar böcker! Känner mig som 11 år igen var jag lånade
närmare 20 becöer på en gång och slukade alla på några dagar. Läser Bitterfitta just nu,
har hitills varit intressant och skön att läsa.

Det  enda som fattas just nu är mina Sibbo vänner och diskussioner var man går
in på minsta lilla detalj (när slutade vi tala om sådant?) och att jag saknar min soulsistah
förbannat.

Tillnäst tänker jag skriva lite om media, har varit på hjärnan en stund nu. Men nu skall
jag föra några härrrliga svettiga ishockey skydd till tvättstugan, puss!

Nayab / black on black

Klicka bilden större och ha helst inga andra ljuskällor. modell och grupp medlem Nayab, credit även till Esa och Johan.

Den här veckan har vi haft en studiokurs med vår gästlärare Dragos Alexandrescu.
Vi har delats in i grupper och fått som uppgift att producera två bilder i studio.
Black on black, var tanken är att bilden i princip skall vara helt svart men med hjälp
av rätt belysning skall man kunna urskilja motivet. Och samma princip med den andra
bilden; white on white.

Idag kommer mamma och hälsar på! <3 td="td">

Bo Kasper sneakpeak

eller sätt en värld i brand

Hade ett förträffligt veckoslut med Ruben som började med Bo Kaspers orkesters konsert,
fortsatte med god mat, möbelfynd, promenad, film och avslutades med massa mys.
Bilder från konserten kommer lite senare, men så mycket kan jag ändå säga att
DET VAR SÅ JÄVLA BRA!!

Campus Allegro

Förra veckan hade vi äran att få delta i en inredningsworkshop
med underbaraste Kia Orama. Vi fick som uppdrag att dokumentera
vår nya skola med en bildserie på 10 bilder.
Arkitektur är inget jag fotat förut och tyckte att det var väldigt krävande
att få rätt perspektiv och raka linjer. Hela workshopen gick smidigt till och
det var skönt och meditativt att göra uppgiften.