Han headbangar åt Kings of Convenience, häller soja och curry
i
blåbärs gröten och berättar stolt att jag som ettåring dansat
"helt i takt med musiken!" i Berlins love parade. Hallelujah,
the man has gone officially mad. Mein lieber papa alltså.
Ibland funderar jag hur galna vi måste täckas verka utifrån.
Om man tittar in genom fönstret ser man fyra familje
medlemmar som skrattar runt köksbordet. Men tittar man lite
närmare ser man hur åtminstone två av familjen har förvridigt
ansiktet i en förfärligt ful grimas och stiger man in genom dörren
möts man av hysteriska skratt, konstiga skrik och helt oförståeliga ord.
Man funderar säkert att vad för helvetes dårhus har jag hamnat till?!
då det för oss bara är en helt vanlig torsdagskväll som vi roar varann
med en oskyldig lek.
När jag var yngre trodde jag att alla familjer fungerade
på det här sättet. Inte att bete sig som vi förstås men att öppet visa
hur mycket man älskar varandra. För vi har alltid haft det så och det här
är vårt sätt att ge kärlek.
Att umgås, ha roligt, lyssna, skojja, retas och visa respekt
för den andra. Livsviktiga ingredienser som ingår i vårt kärleksrecept.
I vår familj är utgångspunkten alltid kärlek, alltid. Ingen skall någonsin
tveka om hon är älskad. För du har allid en andra chans och jag skulle göra
vad som helst för dig. Det är en självklarhet att pappa ber om ursäkt om
han varit irriterad på morgonen - fastän ingen knappt märkte det.
För vi vill det absolut bästa för våra familemedlemmar.
Så experiment gröt och dårskrik det är bara kärlek ifall ni undrar.
Jag hoppas att ni i er familj har ert säkerligen mycket
annorlunda men fungerande recept och att inga ingredienser fattas. kram.
